Annons
X
Annons
X

Vårsalongen ett smörgåsbord fyllt av detaljer

MYLLRANDE Ett vårtecken, lika tidigt och lika säkert som semlan, är Liljevalchs Vårsalong. I morgon, fredag, öppnar grupputställningen med verk av 119 konstnärer mellan 18 och 89 år.

Simon Anunds betongskulptur ”Fragile” brer ut sitt stadsliknande landskap framför Niki Lindroth von Bahrs två meter höga ”Ghost cat”.
Simon Anunds betongskulptur ”Fragile” brer ut sitt stadsliknande landskap framför Niki Lindroth von Bahrs två meter höga ”Ghost cat”. Foto: YVONNE ÅSELL

Men är det inte…? Jo, visst är det Ingvar Carlsson som skymtar där i ett hörn på Liljevalchs konsthall. Ett oväntat möte i form av ett detaljrikt porträtt i olja på duk med lite kyligt blåstick och fin känsla. Helene Mårtensson har nog haft den förre statsministern framför sig i levande livet, en sådan bild målar man inte från foto.

Så spekulerar vi, konsthallschefen Mårten Castenfors och några journalister, när vi tillsammans förhandstittar på Vårsalongen 2015, som öppnar på fredag 30 januari.

Nyss passerade vi ett slags katapult eller avskjutningsramp för mänskliga kanonkulor av Joakim Allgulander. Där är det intressant att se hur en teknik som cnc-fräst stål blivit så mainstream att den letar sig in i allt fler skulpturala ornament. Man kan bara fantisera om hur skulpturens kraftiga stålfjäder skulle slunga sitt offer tvärs över den väldiga skulpturhallen mot dess ena kortvägg.

Annons
X

I så fall skulle den mänskliga kanonkulan bli splatter mitt i den gigantiska oljemålning i nio delar som just nu täcker hela den ytan. Där har före detta professorn i ortopedi, Karola Messner, skapat en exposé över världens mäktiga som färgstarkt slingrar sig från forntid till Putin. I ett myller som i en gammal bataljmålning kan man urskilja horder av arméer respektive massiv miljöförstöring.

Varje Vårsalong slås jag av hur folk riket runt i det tysta håller på med storslagna, ytterst detaljerade och mycket tidskrävande projekt.

**Om en apokalyptisk **vision inleder Vårsalongen avslutas den – om man går slingan genom Liljevalchs salar medsols som man brukar – med ”Grisen kjell”, en rosagul akrylmålning som hänger alldeles ovanför en rund handtuftad matta som i en lite äcklig färgskala gestaltar en engelsk frukost: ägg, bacon och baked beans. Här kan man ana viss humor i hängningen av utställningen, som är gjord av Mårten Castenfors själv.

Sådan är Vårsalongens återkommande natur, ett smörgåsbord över olika tekniker och genrer. Från konventionellt måleri och stillsam grafik via barock yvighet till återhållen minimalism och tillbaka. Tematiken präglas ofta av visst skandinaviskt vemod, stillsam introspektion snarare än glödande passion och politik.

I de två största salarna sveper blicken först över ett stort lågt bord eller plattform. På den en modell av en hel stad, gråa byggnader står i rader här och där avbrutna av en diagonal. Kanske en metropol från en annan civilisation, rymden, Star wars? Tittar man närmare ser man att Simon Anund gjutit sin skulptur ”Fragile” i betong med olika slags produktemballage av frigolit som gjutformer.

Höjer man blicken en aning blir man varse något stort och svart en bit bort. Varje vårsalong kräver en sorts ankare, något riktigt massivt, en pièce de résistance.

Här blir det Niki Lindroth von Bahrs två meter höga ”Ghost cat”, en kattskulptur av frigolit och spackel, som skapar ett dramaturgiskt fokus bland mängden av mindre bilder och objekt. Årets Vårsalongjury bestående av de tre stora konstsamlarna Jeanette Bonnier, Lena Josefsson och Tom Böttiger samt Mårten Castenfors själv höll på att missa den i mängden av insända bidrag – 2 335 stycken. Av praktiska skäl tittar juryn på foton av verken och där framgår inte alltid skalan tydligt.

Att välja ut enskilda verk ur mängden innebär alltid en orättvisa i en så demokratiskt bred utställning som Vårsalongen, men jag blir stående framför en oerhört detaljerad skulpturgrupp i keramik, ond, bisarr och litterär. Det är Stefan Bennedahls gestaltning av en scen ur Alfred Jarrys groteska drama ”Kung Ubu”. Den elake lille kungen sitter på en tron av kranier och varje enskild figur i hans stora hov av lismande smickrare och underhuggare har individuella ansiktsuttryck och blodiga händer.

Jag går flera varv runt Nina Lindgrens ”Floating city”, en kåkstad skapad av kasserad bruna kartong som hon skurit ut till små hus, staplade över, intill och under varandra och placerad som ett fritt hängande klot i rummet. Ögat letar sig in i vinklar och vrår, lampor blinkar i enskilda fönster medan man undrar hur allt hänger ihop.

**Svårt också att **bara gå förbi textila skulpturer av Alena Törnberg, sistaårselev på Handarbetets vänner. ”Dimman”, ett litet moln av kardad ull. Jag stoppar huvudet in i det, ser kristallen som blänker längst därinne och hör samtidigt en angenäm kvinnoröst som i mina öron viskar ”Det är okej”, min älsklingsfras alla kategorier.

”Du får släppa taget. Jag vet att du kan. Du gör det bra. Det ordnar sig”, säger hon också – och jag vill så gärna tro att hon har rätt.

Annons
Annons
X

Simon Anunds betongskulptur ”Fragile” brer ut sitt stadsliknande landskap framför Niki Lindroth von Bahrs två meter höga ”Ghost cat”.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 1 av 3

Nina Lindgrens ”Floating city” är kartongslöjd på hög nivå.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 2 av 3

De många figurerna i Stefan Bennedahls stengodsgrupp ”Kung Ubus hov” har alla individuella uttryck.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X