Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Varning för kunskap?

[object Object]
Framtida varningsskylt? ”Människohjärna som verkade i en annan tid: användes för att kritiskt ta in kunskap om historien och nuet.” Foto: Joanna Andreasson

Det är inte många julottor jag har missat i mitt liv. Om än varandes agnostisk medlem av ett kristet trossamfund, deltar jag gärna i huvudpersonens födelsedagsfirande, inte minst för att ceremonin är så stämningsfull. Så sjungs När juldagsmorgon glimmar, så läses både gammaltestamentlig text och Lukasevangeliet, 2:1-20, och allt är såsom det brukar vara.

Det är väl bara, ska erkännas, vid tillfället för själva predikningarna som det kan bli något ansträngande. När kyrkans nutida tjänare ska uttolka Ordet och ge det en modern innebörd, blir det inte sällan som när en begravningsförrättare uppenbart inte kände den avlidne; det skaver.

Men kanske ska årets juldagspredikan ses som ett samtidsdokument. Jag befann mig i Svenska kyrkans huvudstad, i flaggskeppet Uppsala domkyrka. Tjänstgörande präst tog avstamp i Lukasevangeliet. För ovanlighetens skull stod inte det krubblagda barnet i centrum, utan en liten detalj i det som normalt utgör transportsträckan: kejsarens skattskrivning.

Annons
X

Predikan som följde på textläsningen handlade om de som benämns papperslösa. Jag tycker att det var väl valt. Kyrkan ska, enligt min mening, bäras av de budskap som Jesus sägs ha förmedlat, och att älska sin nästa såsom sig själv, ta emot barnet och att göra väl mot dessa hans ”minsta bröder” är lika utmanande svårt, som centralt i kristendomen. Vad kan väl vara mer passande, än att se och uppmärksamma de människor som lever mitt ibland oss, men befinner sig i solar plexus för de djupa målkonflikter som migrationspolitiken skapar, framförallt i den rika delen av världen?

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det var retoriskt skickligt och snyggt uppbyggt. Augustus skattskrivning blev till en folkräkning av världens alla människor, och folkräkningen uttolkades i sin tur till en fråga om att, bildligt talat, räknas. Alla ska med. Så enkelt är det, som Göran Perssons socialdemokrati sade 2006. Fast riktigt så enkelt var det ju inte för tvåtusen år sedan. Augustus må på goda grunder kallas den främste av romerska kejsare, och blev efter sin död förklarad av senaten att vara en gud, men något föredöme när det gäller MR-frågor kan man med bästa vilja i världen inte göra honom till.

    Hållfastheten i Lukasevangeliet när det gäller de exakta detaljerna har och fortsätter att sysselsätta historiker och teologer. Att ”hela världen skulle skattskrivas” var det hur som helst inte fråga om, om man inte begränsar världen till enbart Romarrikets medborgare i valda regioner. Det saknas klara belägg för om dåtidens papperslösa de facto räknades (i Egypten räknades/inventerades även slavarna). Och skattskrivningar genomfördes inte av Rom för att erkänna medborgares rättigheter, utan för att försäkra regional kontroll och kunna binda dem vid skyldigheten att betala skatt och göra militärtjänst.

    Jag lämnade julottan med detta tankemässiga grus i skon. Varför reducerades den gamla berättelsen till en töj- och tänjbar krok, på vilken den nutida sentensen kunde hängas? Det är möjligt att detta är comme-il-faut – härtill är jag för sällsynt kyrkogångare för att veta. Men jag tänker: om det finns ett växande bekymmer i samhället med faktaresistens, behöver samhällets institutioner som uppbär makt och plattformar måhända underkasta sig ett större mått av varsamhet med hur vi skriver historien. Det kortsiktigt bekväma kommer inte långsiktigt att göra väl.

    En debatt som har pågått under hösten anknyter till frågeställningen. Den har handlat om museernas uppgift i samhället, och politikens roll visavi dessa. Kulturministern talar om vikten av att museerna står oberoende från politisk styrning, samtidigt som det ekonomiska beroendet verkar i motsatt riktning.

    När överintendenten för myndigheten Statens museer för världskultur, lägger ut texten i ”Tydliggörande av världskulturuppdraget” – ett uppdrag som givits myndigheten av regeringen i dess regleringsbrev, är närvaron av politiska ställningstaganden påtaglig. Själva tillblivelsen av myndigheten utgick från uttalat ideologiska utgångspunkter, i kombination med diffusa målbilder av arten ”Statens museer för världskultur skall skapa något nytt i museivärlden, något som ännu inte existerar.”

    I överintendentens tydliggörande slås fast: ”den största globala utmaningen som berör oss alla oavsett var vi lever: resursutnyttjande och resursfördelning”. Resursskapande nämns däremot inte, vilket ur en marknadsliberal synpunkt är en minst lika bärande fråga.

    Museer utgörs av en offentligt tillgänglig samling av systematiskt ordnade föremål, och fyller en viktig funktion i att ge kunskap om andra tider och kulturer. Därmed bör vi förvänta oss att museiupplevelsen ska utmana oss. Frågan är: klarar vi av vår egen historia?

    Västerbottens museum vill utmana genom att ”utmana vithetsnormen”. Det är oklart om beslutet, i samråd med Umeå kommun, att porta Försvarsmakten vid förfjolårets nationaldagsfirande, är en del i denna strategi. Bakgrunden var att man ville skapa ett evenemang där utlandsfödda skulle känna sig välkomna, och man befarade att denna ambition skulle undermineras av Försvarsmaktens närvaro. En tanke som i alla fall utmanar mig. Hur då?

    Ett annat exempel på oron över att såra och ställa till, kunde beskådas på Moderna Museet Malmö under hösten 2015. På utställningen ”Nils Dardel och den moderna tiden” som jag besökte med stor behållning, fanns små varningsskyltar jämte målningarna ”Svarta Diana” och ”Huvudjägarens eftermiddag”: ”Vi är medvetna om den stereotypa framställningen av Diana och det är ingenting som Moderna Museet Malmö delar. Målningen skapades 1924 och även om Nils Dardel mest troligt inte var rasistisk så verkade han i en tid med andra värdegrunder än dem i dag”.

    Den lilla skyltens budskap är uttryck för en outsägligt sorglig tanke; att svenska museibesökare inte skulle kunna se 1920-talskonst på museum utan denna infantila behandling. Att vi är så sköra, så okunniga och lättpåverkade, att vi behöver hållas hårt i handen för att beskåda konst. Och det vore fasansfullt att tänka sig en strypning av friheten för nutida konstnärer, så att de enbart finge ge uttryck för sådant som ansågs spegla den nuvarande majoritetens, eller regimens värdegrund.

    Att efterforskningen om vår historia för varje år inom vetenskapen, konsten och religionen avtäcker nya pusselbitar till förståelse, är värdefullt. Men om varje sådan pusselbit, oavsett den kommer i form av avhandlingar, museer, populärlitteratur eller konst, måste vadderas och förses med instruerande varningar av risk för att den väcker anstöt, kommer historien till slut att upplevas som en belastning. Därför att alla som har verkat före oss, har gjort det i en tid med andra värdegrunder än dem i dag.

    Varje generation som växer upp i detta land ges genom historieundervisningen kunskap om vad som hänt tidigare, och får därefter ställa sig frågan om hur det som skett, var möjligt. Vi utsätter vårt uppväxande släkte för denna prövning, utan hänsyn till att vi inför exempel på bottenlös ondska, aldrig kommer att få något tillfredsställande svar. Trots att vi aldrig kommer att kunna försonas med det som hände. Och just det är poängen.

    För historien går inte att försonas med. Det bör heller inte vara vårt mål, eftersom det lätt leder till en osund önskan att tillrättalägga. Historien är vad den är. Vi kan försöka förstå vad som drivit och lett dem som kom före oss, eftersom de insikterna kan hjälpa oss att förstå oss själva, och ge vägledning i hur vi vill handla framåt. Och om vi tror att bildning och kunskap är bästa boten mot trumpifiering, främlingsfientlighet och populism som vädjar till låga instinkter, blir frågan: hur ser vi bäst till att vårt samhälle präglas av det förstnämnda?

    Annons

    Framtida varningsskylt? ”Människohjärna som verkade i en annan tid: användes för att kritiskt ta in kunskap om historien och nuet.”

    Foto: Joanna Andreasson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X