Annons

Victor Galaz:Varning för klimatkrisens överraskningar

Trots att staten nu miljardsatsar på klimatfrågor tas samhällets förmåga att hantera kommande klimatchocker för given. Klimatpolitikens stora utmaning består i att skapa organisationer som klarar två till synes vitt skilda uppgifter samtidigt – långsiktig samhällsförändring och oväntade kriser.

Publicerad

Det hade egentligen bara krävts några ytterligare telefonsamtal, och större självständighet gentemot starka intressegrupper och experter. När galna kosjukan och dess mänskliga efterföljare Creutzfeldt-Jakobs sjukdom oväntat slog till i Storbritannien 1996, stod myndigheter mer än bara handfallna. Den centrala samordningen brast påtagligt, tjänstemän motarbetade varandra i stället för att samarbeta, allmänheten fick sen och ibland direkt felaktig information, och vetenskapligt beslutsunderlag slarvades bort eller förvanskades. När lärdomarna sammanfattas ett decennium senare står det klart att effekterna – 102 döda, ett okänt antal smittade, och miljardstora kostnader – inte behövt bli så omfattande. Få vet att krisens bakomliggande orsaker kan spåras hela vägen till Margaret Thatcher. Eller närmare bestämt, till Tories ideologiskt motiverade urholkning och fragmentisering av den brittiska statsförvaltningen. Intentionerna var – som de brukar vara – goda, nämligen att skapa en mer decentraliserad, effektiv och slimmad statsförvaltning anpassad till medborgarnas ständigt ökande behov. Men dessa på ytan mer kostnadseffektiva organisationer lade dock enligt statsvetaren Roman Gerodimos samtidigt grunden för ett av landets värsta kriser i modern historia (“The UK BSE Crisis as a Failure of Government”, Public Administration, vol. 84, 2004). Storbritannien är inget undantagsfall. Tvärtom är lärdomen starkt förankrad i den moderna organisations- och krisforskningen. Det som under normala tider verkar vara högpresterande organisationer, tenderar att implodera i tider av oväntade händelser som kräver snabba beslut under stor osäkerhet. Hur snabbt, och på vilket sätt departement, myndigheter och tjänstemän svarar på en kris har visat sig helt avgörande för storleken på de mänskliga och ekologiska återverkningarna av en krishändelse. Tre nutida exempel visar detta mycket tydligt. Den grekiska statens starkt utdömda insatser under skogsbränderna i augusti i år, den svenska regeringens beryktade hantering av tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004, och lokala och federala myndigheters hårt kritiserade insats innan och efter orkanen Katrina i New Orleans för två år sedan.

När svensk klimatpolitik nu når sin politiska klimax, är det dock få av dessa insikter som hittat vägen till klimatpolitikens elit. Den 1:a oktober presenterades till exempel slutsatserna från den första statliga klimat- och sårbarhetsutredningen någonsin. Detta endast ett par veckor efter att den svenska regeringen signalerat en höjning av bensinskatten, och sin miljardstora klimatsatsning. Och några veckor efter att regeringens Vetenskapliga råd för klimatfrågor lade fram sina rekommendationer för utsläppsminskningar av växthusgaser. De skarpa förslagen skiljer sig åt, men har något mycket viktigt men ouppmärksammat gemensamt: de tar utvecklade staters kapacitet att hantera kommande klimatchocker för given. Med andra ord finns det ett implicit antagande om att departement, myndigheter, regionala och lokala organ enbart med hjälp av mer sofistikerad klimatdata och stramare riktlinjer mekaniskt kommer att arbeta med att minska samhällets sårbarhet.

Annons
Annons
Annons