Annons
X
Annons
X

Värna om det fria ordet är hela Sveriges ansvar

Åtta av Sveriges kommuner tar emot författare och intellektuella i det så kallade fristadssystemet. Daniel Sandström jämför med Karin Boye som på 1930-talet lämnade Nazityskland och frågar sig om en iransk motsvarighet till Boye hade fått stanna i Sverige idag.

**Den som flyger **med Norwegian kan inte undgå att lägga märke till de kulturpersonligheter som pryder planen. Författare som Henrik Ibsen och Sigrid Undset blickar barskt ut över oss passagerare medan vi väntar på trappan för att kliva in i kabinvärmen.

Jag har alltid tyckt att porträtten var ett trevligt grepp, inte minst för att det vore otänkbart för ett svenskt flygbolag att marknadsföra sig så, men det är naturligtvis en naiv reaktion. Det är inte kärleken till kulturen som får Norwegian att smycka planen med författare, utan snarare behovet av att framställa sig som genuint norskt.

I själva verket agerar Norwegian som en typisk globaliserad prispressare. Ett flygbolag kan spara mycket pengar genom att registrera sig på Irland, ha billig personal från Thailand via kontrakt gjorda med ett bolag i Singapore. Då får den nationella kulturen stiga in och signalera hembygd, vilket kan vara av viss betydelse för ett bolag som råkar heta Norwegian. Reklamen behövs för att plocka fram ett nationellt värde som egentligen inte längre finns där.

Annons
X

**Att kulturen lätt **blir reklamens gisslan står också klart efter den gångna veckans turer kring Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Delar av dikten användes i en reklamfilm för Mercedes – tills Svenska Akademien en dag sakligt påpekade att också döda poeter har rättigheter. Med hänvisning till det så kallade ”klassikerskyddet” kunde man visa att reklamfilmen stred mot ”den andliga odlingens intressen”, det vill säga mot konstverkets integritet.

Allt fler inser att kulturen kan vara en bra partner i marknadsföringen. Men gör man fel kan det också skada varumärket. Så är det med reklamen för Mercedes och så är det alldeles definitivt för Gävle, där Moderaterna arbetat hårt och intensivt för att ge antihumanismen ett lokalt ansikte.

Dessa politiker vill hindra kommunen från att ta emot en fristadskonstnär, trots att ett sådant beslut redan tagits i kommunfullmäktige. Det så kallade fristadssystemet drivs av Kulturrådet och kostar kommunen cirka 300 000 kronor per år. Det syftar till att hjälpa hotade konstnärer, människor som Salman Rushdie eller kollegor till Nils Horner, som fått betala dyrt för att de vågat berätta och rapportera om hur de uppfattar världen. Med hjälp av några juridiska petitesser utmanar Gävlemoderaterna nu hela det existerande legala ramverket som gjort det möjligt för jagade författare att under två år bo som gäst i en svensk kommun.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **Samtidens reaktion **har varit hård. Både kulturministern och kulturborgarrådet i Stockholm har kritiserat Gävlemoderaternas agerande och i Örebro gjorde kommunen, som också tvekat om man kunde ta emot hotade författare, en helomvändning sedan man förstått konsekvenserna av sitt velande.

    ”Vi hade underskattat symbolvärdet i att Örebro finns med och stödjer hela systemet med författarfristäder”, sade politikerna i Örebro. Det är ett finare sätt att säga att den antihumanistiska hållningen kan vara direkt skadlig för kommunens varumärke. Så borde fler tänka.

    I dag är åtta svenska kommuner med och delar på ansvaret för fristadsförfattarna, resten vänder bort blicken från en värld där det blir allt farligare att hävda rättigheter som vi tar som självklara.

    **Vi kan gå tillbaka **till Karin Boye. I 1930-talets Berlin kunde hon bevittna hur nazisterna tog över Tyskland. Hade hon stannat kvar där hade det varit med fara för sitt liv, som homosexuell och intellektuell var hon definitivt i riskzonen.

    Just sådana författare söker i dag skydd från despoter i länder som Iran eller Vitryssland. De flyr för att kunna utöva sitt yrke och hävda sin självklara rätt att skriva och tänka fritt. Hade en flyende Karin Boye från Iran varit välkommen som fristadsförfattare till Sverige i dag?

    Den frågan svarar de flesta kommuner nej på. Indirekt är det också ett svar på frågan om hur vi ser på författare och det fria ordet – de gör sig bättre som döda ansikten på ett flygplan än som levande röster i vår vardag.
     

    Annons
    Annons
    X
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X