Recension

Frances HaVarm relationsfilm i franska vågens anda

Under strecket
Publicerad
Annons

De amerikanska auteurerna, där kallade independentregissörer, har blivit färre med åren. En av dem som hållit ut är Noah Baumbach. Han fick ett hejdundrande genombrott 2005 med självbiografiska ”The squid and the whale”, om konkurrensen i en författarfamilj och en skilsmässa sedd ur äldsta sonens perspektiv, men har inte riktigt levt upp till förväntningarna med sina senaste filmer. I ”Margot at the wedding ” spelade Nicole Kidman en syster från helvetet inställd på att slå en länge emotsedd familjesammankomst sönder och samman. Det var inte kul tyckte jag. Ben Stiller som den självupptagne före detta popartisten ”Greenberg” kunde man också leva utan.

Men i ”Frances Ha” har Noah Baumbauch övergivit såväl cynism som bitterhet för ett kärleksporträtt i franska nya vågens anda. ”Frances Ha” är inte bara gjord i svartvitt som på det franska 60- talet utan har även lånat musik av Godards och Truffauts bitterljuva huskompositör Georges Delerue vid sidan av låtar av David Bowie.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons