Annons

Per Högselius:Världshavens framtid är människans

Foto: www.alamy.com

Trots att jordens yta till 70 procent täcks av vatten vet vi inte särskilt mycket om den värld som döljer sig under ytan. En nyutgiven bok ger välbehövliga perspektiv på haven som plats och forskningsobjekt genom att skildra de marina vetenskapernas framväxt de senaste 200 åren.

Under strecket
Publicerad

Om jag skulle bli ombedd att ur naturvetenskaperna sålla ut de mest fantasieggande och suggestiva disciplinerna skulle jag ranka en av dem högre än andra: det vetenskapliga studiet av världshaven. Blotta namnen på havsnära forskningsfält som marinekologi och fysisk oceanografi ger mig gåshud. Jag ser framför mig den öppna, ändlösa horisonten, hör orkaner och tyfoner närma sig, räds hajar och havsmonster. Jag stiger ned i korallrevens mirakulösa mångfald av liv, fylld av förundran inför denna ”tysta värld”, som Jacques Cousteau kallade den. I stormen går jag ut på piren för att invänta forskningsfartygens återkomst från deras senaste expeditioner, lastade med nya, märkliga fynd från Marianergravens djup. Samtidigt hör jag på radion någon säga att världshaven, till följd av föroreningar och klimatförändringar, är på väg att förstöras. Havsforskningen, så förefaller det mig, opererar i ett ödesmättat gränsland mellan liv och död, mellan äventyr och undergång, mellan romantisk längtan och existentiell ångest.

Vetenskapshistorikern Antony Adlers nya bok ”Neptune’s laboratory. Fantasy, fear and science at sea” (Harvard University Press) hjälper mig att rama in min egen skräckblandade förtjusning över havet som forskningsobjekt. Den handlar om de marina vetenskapernas framväxt under de senaste 200 åren – en longue durée, för att använda den havstillvände Fernand Braudels term, som ter sig välbehövlig för den som söker perspektiv på en i övrigt ofta historielös havsdiskurs.

Annons
Annons
Annons