X
Annons
X

Hans Krook: Världens ändalykt och Klinckans rysare

Läs mer om Streckare från 100 år

Den uråldrig undergångstron, mänsklighetens ständiga följeslagare, avtog i styrka under den relativt korta period då darwinismens segeryra utbredde sig över världen men tycks åter ha fått makt över sinnena. Lektor Hans Krook gör i denna artikel några reflexioner kring detta faktum och presenterar ett pionjärverk inom svensk science fiction: Axel Klinckowströms roman om en ny istid över Norden.

Axel Klinckowström (1867–1936) gav ut ”Skräck över Norden” 1935.
Axel Klinckowström (1867–1936) gav ut ”Skräck över Norden” 1935. Foto: Jan de Meyere/Stockholms stadsmuseum

Tron på en nära förestående undergång är något som praktiskt taget alltid följt mänskligheten, både som ett korrektiv och ett hot. Första Moseboks historia om hur mänskligheten, så när som på Noa och hans hus, dränktes av syndafloden till följd av sin ondska, har hållit otaliga generationer kristna i såväl tuktan som skräck. Och beskrivningen av uppgörelsen vid Harmageddon innebar en varning om en katastrof vars like inte förekommit sedan mänsklighetens tillkomst.

Ett slags folklig gammalmansvisdom har också hållit föreställningen vid liv att jorden åldras, att dess alstringsförmåga avtar, att det var bättre förr. Bror Olsson har skrivit en intressant uppsats i Lychnos 1954–55 om "Mundus senescens", den åldrande jorden, som detta upplevts som ett faktum av oräkneliga människor genom tiderna. Han visar vilka spår denna urgamla folktro avsatt i den lärda litteraturen, men återgår också sina personliga minnen av vad gamla män, födda på 1820-talet, berättat för honom i hans barndom om hur rågen vajade manshög och höskördarna var fem gånger större – som förklaring till detta hänvisade de till att Jorden åldrades, för att så småningom gå mot sitt slut. Och klyschan "det var bättre förr" har genom tiderna också hävdats av andra, inte så mycket av minnen av någon svunnen guldålder, utan snarare på grund av missnöje med det närvarande. Bror Olsson framhåller också att vid sidan av en sådan föreställning om jordens åldrande och försämring har tron levat på ett alltings slut genom våldsamma katastrofer, översvämningar, nedisning eller förbränning.

I våra dagar talas det föga om jordens åldrande, men desto mer om dess utsugning med avtagande produktionsförmåga som följd. Och ett slut på jordelivet till följd av katastrof är något som fler i dag tror på än för hundra år sen, ty om vissa stöd för tron på en snar undergång har undanröjts, så har andra i stället kommit till. I första hand är det väl hotet om att resurserna är på våg att sina, vilket skulle leda till en hungerkatastrof med allmän undergång som slutlig påföljd. I andra hand är det vad man kan kalla det tekniskt-politiska hotet, spöket som växer i skuggan av kärnvapnen. Människan, som kollektiv fattad, förfogar över kärnvapen i en mängd som räcker till att utplåna allt mänskligt liv på jorden – faran ökas av att jordens invånare inte fungerar som något kollektiv, utan som en grupp bältespännare, motvilligt sammanhållna av omöjligheten att existera utanför jorden, vårt hem och fängelse.

Annons
X

Valören hos dessa grunder till fruktan år svår att fastställa – så mycket är dock säkert som att de bygger på realiteter, men att de i sina mest skrämmande former utgör resultatet av extrapoleringar, gjorda utan tanke på t. ex. återkopplingens reglerande verkan. Dessutom får de näring av en allmän pessimism, om vilken man lättvindigt kunde säga att den "ligger i tiden" – egentligen är den intet annat än en reaktion mot den optimistiska framstegstanke, som under första delen av de drygt hundra åren sedan darwinismens genombrott växte sig stark som en följd av den allmängiltighet som tillskrevs Darwins – i sig själva rent biologiska – teorier. Framstegstanken livades också av teknisk och industriell utveckling i en omfattning man aldrig tidigare ens kunnat ana.

Man kan alltså säga att den uråldriga undergångstrons fasta grepp om mänskligheten lättade en smula under den relativt korta period når darwinismens segeryra utbredde sig över världen, ytterligare uppammad av den materiella välfärdens spridning över vissa delar av jorden. Luften är på väg att gå ur denna ballong, och vad man kan kalla en neopessimism håller på att breda ut sig. Frågan är emellertid hur pass välgrundad en sådan mörk framtidsbild egentligen är, i dag jämfört med i det närmaste vilken tidpunkt som helst i det förflutna. Alltid har skräcken, rädslan och fasan haft någon form av realistisk grund – men den har också alltid när det överhängande hotet avvärjts tett sig ofarlig, ibland rent av löjeväckande.

Om vi ser tillbaka på gångna tiders katastrofhot kan vi urskilja dels globala hot, som antogs gälla världen som helhet, och dels lokala, som avsåg ett begränsat område. Nils Ferlin återkommer på tre ställen i diktsamlingen "Goggles" till tankar om "den stora kometen", så fruktansvärd att "Viftar han till med svansen / då tar det slut på dansen. / Dallergräset och eken / åker tillhopa ur leken''. Här är det uppenbarligen fråga om ett hot mot jorden som helhet. Troligt är att Ferlin fått uppslaget från Frans Hodells "Andersson, Pettersson, Lundström", men säkert florerade också föreställningen om kometen i cirkulerande skillingtryck, som spred sin tids astrologiska myter.

Denna artikel var införd i SvD den 9 oktober 1972.

Syndafloden, som den skildras i Första Mosebok, eller jordbävningen som utmålas i Johannes' Uppenbarelse, får nog uppfattas som mera lokala katastrofer, dock icke mindre fruktansvärda för de områden de drabbade. Länge ansåg man sig veta att jordens sammanlagda ålder var utmätt att vara sex tusen år. Med Bibelns hjälp kunde konstateras att Jesus levde när jorden var cirka fyra tusen år gammal, alltså närmade sig nu slutet – som ett tecken på att det var så kunde man tolka de ålderssymtom man menade att jorden uppvisade. Välbekant är den epidemiska tro på att jorden skulle gå under den 18 juli 1816 som särskilt var spridd i Tyskland – en skenbar precision har alltid stöttat folktron, precis som astrologins yvigaste yttringar.

Även i rent vetenskapliga sammanhang har antydningar förekommit om förgångna, lika väl som om kommande katastrofer av ofantliga dimensioner. Här må blott erinras om den franske paleontologen och anatomen George Cuvier, i vars tankebyggnad förutsattes stora katastrofer ha inträffat, som den gången utgjorde enda tänkbara förklaring till mängden av anträffade fossil i marken, och att dessa skulle ha ersatts av nya arter vid efter förintelsen följande "förnyade" skapelser. Cuvier själv undvek att alltför utförligt orda i frågan – det blev hans lärjungars sak att uttolka och förtydliga vad han kunde ha menat. Det intressanta är emellertid att här yppade sig en möjlighet att med vetenskapens stöd göra gällande att syndafloden inte alls behövde ha dränkt hela världen.

Skildringarna av katastrofer i vitterhet och vetenskap i svunnen tid behöver inte nödvändigtvis ha varit enbart luftiga tankefoster. De vinner i hög grad i trovärdighet om de begränsas till utsträckning och omfattning: jordbävningar, översvämningar eller nedisningar – det är egentligen i första hand fråga om geologiska och meteorologiska betingelser på platsen. Vår del av världen här uppe i norra Europa har genomgått tre eller kanske fyra nedisningar – fullgoda katastrofer, låt vara av betydligt lugnare förlopp än en syndaflod eller i synnerhet en jordbävning.

Vad är det som säger att vi inte skulle kunna tänkas råka ut för ännu en istid? Naturligtvis främst det faktum att inga tecken tyder på att någon sådan klimatförsämring skulle vara på gång, som på den kvarts- eller halvmiljon år det tar skulle kunna lägga Skandinavien under en kåpa av is på nytt.

Men det är likadant varje år när vintern nalkas, då himlen blir mörk och marken vit, att man grips av en undran om det någonsin skall bli en vår igen. Vi vet att den kommer – men undran om detta verkligen är sant inspirerade en gång den legendariske Klinckan – mer korrekt uttryckt Axel Klinckowström – till ett sällsamt hugskott, som han också utförde: han skrev en bok om ett nutida Norden som fick möta en vinter som kom och stannade.

När man använder uttrycket legendarisk om en person, menar man vanligen att han varit omspunnen av rykten och sägner som försatt honom i ett töcken av halv osynlighet – genom bristande skärpa i konturerna har han kommit att framstå som märkvärdigare än han var. Axel Klinckowström dog 1936, och är därför alltför nära vår tid för att ännu vara mogen för en upp- eller omvärdering. Tills vidare är han alltså alltjämt legendarisk, denne fil. dr, friherre, zoologidocent och vitterhetsidkare – vid sidan av allt detta var han genom den bok han skrev om sitt hugskott något av en pionjär i svensk science fiction.

Klinckowströms roman, som hette "Skräck över Norden", skulle knappast fängsla en läsare av idag – utom för det fantastiska uppslagets skull. Det finns partier i boken som nu ter sig närmast pekoralistiska, men sådant får man svälja om man ur lätt bedagad litteratur vill kunna vaska fram något av värde.

Romanens handling börjar en vår. I maj faller det snö – sådant händer ju faktiskt – och skildringen handlar om den panik detta meteorologiska fenomen utlöste hos en allmänhet som blivit uppskrämd av en expert, vilken gjort gällande att något hakat upp sig i Karibiska sjön, så att Golfströmmen inte längre skulle smeka Skandinavien med sina milda luftmassor. Sverige stod inför ödet att täckas av en mäktig inlandsis – liksom flera gånger tidigare, om än mycket länge sedan. Klinckowströms fyndighet är stor när han utreder den kommande katastrofens bieffekter från ekonomiska spekulationer av jättedimensioner till tragiska öden, präglade av resignation – för att inte tala om komiska poänger av hög trovärdighet men med luguber bismak. Till exempel: reaktionen vid den bankett som avåts kort innan isen väntades, och vid vilken man som dessert råkade servera glass!

Som Tord Hall påpekade i en streckare nyligen är det väsentliga inom science fiction-genren att skapa trovärdighet genom att skildra en bakgrund som för läsaren är kontrollerbart realistisk. Omslagsbilden till Klinckowströms roman, med Stockholms stadshustorn stickande upp ur firnmassor, som alltmer packar ihop sig, och med ett par söderut flyende fladdermöss avtecknade sig mot ett spöklikt månbelyst firmament är kanske inte från alla syn punkter övertygande – men å andra sidan, varför inte? Hur ser det ut när en istid börjar?

Ingen har rätt att överlägset le åt en gången tid, åt dess fördomar och okunnighet. Den egna tiden kommer en gång att framstå som lika skrockfull och ignorant inför kommande tider, med deras för oss oformulerbara fobier och skräcker. Övertygelsen att den förestående förödelsen skall vara den sista är en av katastroftron förutsättningar.

Laddar…
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Axel Klinckowström (1867–1936) gav ut ”Skräck över Norden” 1935.

Foto: Jan de Meyere/Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 9 oktober 1972.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X