Annons

Världen vidgas när musiken stämmer

I en ny bok undersöker SvD:s Erik Wallrup musikens förmåga att förflytta oss till olika stämningslägen och få oss att betrakta världen på nya sätt. ”Ett storartat och spännande anslag till en ny förståelse av vad musiklyssnandet innebär”, skriver DN:s Martin Nyström.

Under strecket
Publicerad

Erik Wallrup är författare och kritiker i Svenska Dag­bladet.

Foto: Atlantis Bokförlag

När jag skulle intervjua dirigenten Kent Nagano i Göteborgs konserthus inför 150-årsfirandet av Jean Sibelius förra året bestämde jag mig för att visa honom katalogen till ­utställningen ”Nordiskt ljus” som var en enorm succé när den vandrade runt världen på 80-talet. Och effekten uteblev inte. Nagano, som aldrig hade sett den stämningsladdade nordiska sekelskifteskonsten av målare som Richard Bergh, Akseli Gallen-Kallela och Vilhelm Hammershøi, blev smått vild och avbröt intervjun gång på gång för att bläddra vidare, för att titta lite mer. ”Det här stämmer så fruktansvärt väl med Sibelius”, sa han upphetsat och fortsatte med att beskriva det speciella ljuset i dennes musik – som inte är ”direkt” utan ”filtrerat” och som skiftar hela tiden. Och som framkallar expanderande rymder bara genom det sätt på vilket ackorden klingar ut. En ”vresig och vild storslagenhet”, enligt Nagano, som sedan övergick till att berätta om sin egen uppväxt vid San Francisco-bukten, vid ett hav som, trots dess namn, ”aldrig är stilla”.

Annons

Detta möte kring stämningar och landskap
i Sibelius musik och vad som finns lagrat i oss sedan vi var barn kommer till mig när jag läser Erik Wallrups ”Being musically attuned. The act of listening to music” (Ashgate), som förenklat uttryckt handlar om hur vi fångas av ”stämningar” i musik så till den grad att vi blir ”stämda” av den. Och hur och varför det är just detta fenomen som gör att musiken kan framkalla en ljudande musikalisk värld i oss. En värld som vi blir helt övermannade av, eller helt nedsjunkna i, och som vi under lyssnandets gång upplever som vår egen enda verklighet. Ingen ­tonsättare, menar Wallrup, var så beroende av ”stämningar” i sitt komponerande som just Sibelius – som verkade i en tid då yttre landskap och inre sinnestillstånd konvergerade i konsten och musiken. Då landscape blev mindscape. Sibelius vikti­gaste kompositionsmetod var, enligt honom själv, att ”öppna fönstret” för att komma i ”stämning”. Och när det tillståndet uteblev, de gånger då han var ”misstämd” (vilket ofta hände), kom inte heller musiken till honom. Med Wallrups termer kunde han då inte bli ”stämd” till att komponera utan blev ­istället ”avstämd”.

Annons
Annons
Annons