Annons

Hans Krook:Världen väckes – fem i tolv

Genom sin övermakt var naturen i forna dagar något som borde bekämpas. Den var en hotande kraft full av farligheter. Numera ängslas vi för att naturen skall förintas under människans framfart. Ett uppvaknande har skett – fem minuter i tolv. Lektor Hans Krook tecknar i denna artikel bakgrunden till det europeiska naturvårdsår, som proklamerats under 1970 och som syftar till att väcka världen till insikt om en vettig användning av naturens krafter.

Under strecket
Publicerad
Foto: Björn Larsson Ask

Denna artikel var inför i SvD den 13 september 1970

Foto: Björn Larsson Ask
Foto: Björn Larsson Ask

År 1970 har utsetts till att vara Det Europeiska Naturvårdsåret. Under mottot "Man in Nature” deltar 22 europeiska länder i aktionen, som syftar till att väcka världen till insikt om en vettig användning av naturens resurser. Det är så dags klockan är fem i tolv.

Under största delen av mänsklighetens historia här på jorden har denna problematik varit något helt okänt. Naturligt nog: länge rådde den form av balans som innebar att människan knappast rådde på naturen. Varje kraftmätning mellan människa och natur slutade med seger för naturen. Det var i den andan som Horatius kunde yttra de ofta återgivna orden: "Om du driver ut naturen med en hötjuga, kommer hon likväl igen.” Hans ord äger sanning än i dag, såvida man håller sig till hötjugan men byter man ut detta präktiga redskap mot bilar, fabriker, tvättmedel och avlopp, så återvänder ingalunda den fördrivna naturen.

Annons
Annons

Annat var det förr: genom sin övermakt var naturen något som borde bekämpas dessutom var den fylld av farligheter. Skogen hyste vilda djur, vars farlighet avtog när skogen höggs ner. När sand och sten togs i naturen upplevde man det som en form av förädling av materialet. Naturen upplevdes länge som en hotande kraft av oändliga dimensioner, som hela tiden hotade att återta de områden människan med möda lagt under kultur.

Människans skönhetssinne hade också en annan inriktning än nu. Länge gällde parklandskapet, odlade växter och tama djur som skönhetsideal, och den mark som lagts under kultur beundrades på ett helt annat sätt än den orörda naturen. Delvis kan detta förklaras med att det fanns så gott om vildmark man såg inte skogen för bara trän. Konsten vittnar vältaligt om denna smak, och litteraturen instämmer: man kan bara gå till en så välbekant skildrare i bilder och ord av det Sverige han upplevde på sina resor som Jonas Carl Linnerhielm: det var med en rysning han upplevde Ölands alvar, ljunghedarna på västkusten och Bohusläns kala klippor med hänförelse skildrar och avbildar han tama rådjur och välskötta gräsmattor. Det brukar sägas att Linné upptäckte naturen åt svenska folket och säkert är det honom vi har att tacka för en långvarig tradition av intresse för naturen i vårt land. Frågan är väl om inte påståendet att vi svenskar skulle vara särskilt natursinnade egentligen är en myt av gedigen svensk kvalitet. Att vi kunnat hävda oss på naturskyddets område beror säkert i högre grad på att vi varit fåtaliga människor på stor yta, än att vi skulle besitta något mer utpräglat sinne för naturens skönhet och värde än andra folk. Men att det finns en stark, om än en smula exklusiv tradition för naturintresse i vårt land är obestridligt.

Annons
Annons

Denna artikel var inför i SvD den 13 september 1970

Att naturen skulle ha några gränser för sin styrka märkte inte Linné, lika lite som någon annan i hans samtid gjorde det. Man skulle nästan vilja säga tvärtom: säkerligen skulle Linné inte ha haft något emot ett starkt utvidgat exploaterande av våra naturtillgångar. Sina berömda resor företog ju Linné på riksdagens uppdrag uttryckligen för att undersöka "allehanda nyttigheter”, vari inte bara inbegripes tidigare inte observerade medicinalväxter, utan också brytvärda mineral och andra naturens rikedomar: hos såväl riksdagen som hos Linné själv var detta ett uttryck för utilismens anda.

Upptäckten att jordens resurser är begränsade är av sent datum, naturligtvis i första hand beroende på att denna begränsning helt enkelt inte märktes tidigare. Det var först på 1920-talet som upptäckten gjordes att större delen av mänskligheten får otillräcklig kost. Överbefolkningshotet hade visserligen redan Malthus talat om mer än hundra år tidigare, men det var först nu som spökets närvaro kunde konstateras.

Denna artikel var inför i SvD den 13 september 1970
Denna artikel var inför i SvD den 13 september 1970

Ängslan att naturen skall förintas under människans framfart har på kort tid vuxit sig stark, och det var ingalunda i vårt land som detta började. Många länder kan nämnas som tidigare initiativtagare i dessa frågor, bland annat Polen, Canada, Belgien och Storbritannien. Det tidigaste utslaget av naturskydd som en medveten rörelse uppträdde i USA genom inrättande av Yellowstone National Park, världens första nationalpark genom kongressbeslut år 1872 området är lika stort som Skåne och Blekinge tillsammans.

Annons
Annons

Ordet "naturskydd” syntes för första gången på vårt språk kort efter sekelskiftet det är knappast för djärvt att påstå att det var vår store växtbiolog Rutger Sernander som blåste liv i ordet. Men redan tidigare hade den första impulsen på området visat sig: det var den välkände fornentusiasten och hembygdsforskaren och Gotlandspatrioten Pehr Magnus Arvid Säve som 1877 skrev en artikel i Svenska Jägareförbundets Nya Tidskrift under rubriken: ”Sista paret ut! (Tankar om behofvet af en lag mellan menniska och djuren)”. Det är väl inte uteslutet att den originella titeln skulle ha haft bättre slagkraft idag, än den på sin tid hade. Artikeln omtrycktes i Sveriges Natur 1915, men mellan dessa båda framträdanden hade mycket hänt: när den första gången stod att läsa framförde den en tanke som dittills ingen kommit på när den återkom fanns det redan ett organiserat naturskydd i landet.

Säves uppsats väckte naturligtvis mången till eftertanke, bland annat också vår berömde forskningsresande A.E. Nordenskiöld, som också påverkades av vad som ägt rum i USA. Han utnyttjade sin väldiga auktoritet när han tog till orda i en uppsats med titeln "Förslag till inrättande av Riksparker i de nordiska länderna”, men av någon orsak föranledde den ingen åtgärd på lång tid i någon mån kan detta förklaras av att den publicerades i ett så föga spritt forum som en tillfällig festpublikation, "Per Brahes minne”, tryckt i Åbo 1880 här hjälpte tydligen inte ens Nordenskiölds anseende i samtiden.

Den som verkligen satte fart på naturskyddets framväxt i Sverige var faktiskt en tysk, professor Hugo Wilhelm Conwentz, född i Danzig 1855, där han blev museiföreståndare, tills han slutligen blev preussiska statens högste beskyddare av naturminnesmärken. En inte ointressant detalj är att denne för vårt land så betydelsefulla person inte finns omnämnd i något av våra vanliga biografiska arbeten eftersom han inte var svensk! Emellertid: på inbjudan av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi besökte Conwentz Sverige i januari 1904 och höll då föredrag i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund, och hans föredrag trycktes i Ymer samma år.

Annons
Annons

Hugo Conwentz hade av preussiska kulturministeriet långt tidigare fått uppdraget att skriva ett betänkande angående naturminnesmärkenas bevarande, och för att studera denna fråga hade han företagit en studieresa i vårt land. Om alltså impulsen kom utifrån, så kunde den dock illustreras med inhemska exempel, något som säkert var betydelsefullt för att kunna väcka intresse och anklang.

Han talar om vattenfallens skönhet, och med beledsagande bilder visar han hur utvecklingen gått för Trollhättefallens del. Han påpekar också sjösänkningars vådor, och stenbrotten i södra Sverige meddelar han en karta över. Skogen hotas av ödeläggelse, isynnerhet lövskogen det vore "synnerligen önskvärdt om man i tid reserverade vissa områden af särskild vetenskaplig eller ästetisk betydelse”. Han talar om hotade växter, bland annat sjönöten, Trapa natans den dog också ut kring 1913.

Som om det vore sagt i dag framhåller Conwentz att det som leder till skada för landskapet och dess djur- och växtvärld ofta är bristande insikt och på denna punkt lyckades Conwentz verkligen väcka sitt auditorium. Vad han också livligt underströk var önskvärdheten att det måtte inrättas en svensk naturskyddsförening. En knapp månad efter hans agitationsresa genom landet väckte den liberale riksdagsmannen, lektorn i naturalhistoria i Gävle, Karl Starbäck en motion om skyddsåtgärder för landets natur och naturminnesmärken. Motionen antogs av båda kamrarna utan votering, och därmed var grunden lagd för ett stöd i lagen för skydd av naturen. De först berörda naturföreteelserna var fridlysningen av tordmule i Nordmaling och lunnefågel i Bohuslän och en av de tidigaste fredade miljöerna var sjön Fagertärn i Närke med hela världens enda bestånd av vildväxande röd näckros.

Annons
Annons

Så växte formerna för ett ordnat naturskydd fram, och storslagna insatser har under den gångna tiden gjorts, inte minst från privat håll. Men i alla de anförda sammanhangen har det rört sig om det ganska unga begreppet "naturskydd” man talar numera om naturvård, och det är ett begrepp med ännu färre år på nacken. Man söker det förgäves i Svenska Akademins Ordbok eller i Östergrens Nusvensk ordbok. Den tidigaste användning av ordet jag kunnat finna är i titeln på en bok av den fine vårdaren av dessa frågor, Lorentz Bolin, och den kom ut 1942. Det ligger en inte betydelselös skillnad i vilketdera ord man använder. Naturskyddets målsättning låg i fridlysning, medan man med ordet naturvård snarare syftar mot en strävan att försöka leva i den balans med naturen som en gång rådde, som var så lätt att rubba ur sin jämvikt och som det blir mycket svårt att försöka återinföra.

Man kan också göra gällande att det i sen tid tillkommit ett andra uppvaknande, denna gång betydligt häftigare än förra gången. Så var inte heller sömnen riktigt lika djup denna gång och dessutom var det väckande hotet av helt andra dimensioner.

Den som gav impulsen denna gång var den amerikanska journalisten Rachel Carson med sin bok "Silent Spring” som kom ut i USA på hösten 1962 och redan följande vår kom i svensk upplaga. Hon hade redan tidigare dokumenterat sig som en lysande popularisator av naturvetenskap särskilt hennes tidigare bok "Havet” blev en stor succé. I ”Tyst vår” redan titeln är ju skakande gick hon till frenetiskt angrepp mot användningen av biocider inom jordbruket och utmålade dramatiskt följderna om inte en snar ändring kom till stånd. Man har också lyssnat till henne, och hennes varningsrop har varit till stor nytta i denna allvarliga fråga.

"Med en bokstafligen rasande fart omdanar den moderna kulturen i grund jordklotets yta” skrev Rutger Sernander i en artikel i Ord och Bild 1908. Inför detta uttalande den gången kan man inte låta bli att undra hur han skulle kommentera dagens situation, och med vilka ord han skulle beskriva det nuvarande läget. Ett är dock säkert: han skulle med entusiasm applådera den folkrörelse som det europeiska naturvårdsåret utlöser.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons