Annons
X
Annons
X

Leif Lewin: Världen som en arena för samarbeten

Den starka drivkraften att inte bara förstå, utan också förbättra, världen har gjort Robert Keohane till den cyniska maktpolitikens svurne fiende. Det ligger i alla nationers intresse att samarbeta och att vårda sig om sitt goda anseende, menar årets skytteanske pristagare.

Robert Keohane
Robert Keohane Foto: MILES STEPTO / SHIMER COLLEGE

2005: ROBERT KEOHANE

När statsvetare ombeds förklara världspolitikens mysterier, har en hänvisning till nationalstaternas suveränitet länge varit det stående svaret. Staterna slåss för sina intressen och därvid känner de sig varken bundna av någon internationell rättsordning eller av någon internationell polis. Världspolitiken är en anarki, präglad av den starkares rätt och våldet som den slutliga konfliktlösningen.

Denna ståndpunkt kallas ”den realistiska skolan” och kringstrålas inte sällan av den cyniska självgodhet, som utmärker dem som anser sig ha genomskådat mera idealistiska föreställningar om politikens drivkrafter. Det föreligger emellertid ett grundläggande problem i den realistiska skolans världsbild: i det internationella umgänget finner vi också ett betydande inslag av samarbete. Den realistiska skolan kan medge att stormakterna ibland har gemensamma intressen. Men samarbete är i själva verket mycket mera utbrett än så och gäller inte bara frågan om krig och fred utan ett helt komplex av frågor som ekonomi, miljö, migration och kultur. Handel är kanske det bästa exemplet på samarbetet. Handel är något som båda parter tjänar på, och för att handel skall fungera måste de inblandade följa vissa regler. Dessa överenskommelser skapar i sin tur nya institutioner.

I vår tid uppträder dessa nya aktörer såsom multinationella företag och ekonomiska och politiska unioner med samma makt och myndighet som nationalstaterna. Europeiska unionen, Världsbanken, WTO, Gatt drar samman världens medborgare i finmaskiga nät. Enligt professor Robert Keohane, som i går utsågs till årets skytteanske pristagare ”för sitt betydelsefulla bidrag till vår förståelse av världspolitiken i en era av beroende, globalisering och terrorism”, är det därför mera träffande att säga att världen utmärks av samarbete och ömsesidighet, så kallad interdependens, än av anarki.

Annons
X

För denna slutsats behöver man inte göra några naiva antaganden om att aktörerna skulle vara altruister. De tjänar själva på att samarbeta. På lång sikt är det rationellt att upprätta bytesrelationer, har Keohane hävdat i en lång rad böcker och artiklar, alltifrån doktorsavhandlingen vid Harvard University i slutet av 60-talet om FN till senare, berömda arbeten om världspolitikens sammanflätning - ”Power and Interdependence”, ”After Hegemony”, ”Neorealism and Its Critics”, ”Power and Governance in a Partially Globalized World” och ”Global Governance and Democratic Accountability”, för att nämna några av de mest kända. Ett viktigt marknadstorg har också varit den inflytelserika tidskriften International Organization, vars redaktör Keohane blev redan i början av 70-talet vid 32 års ålder.

I likhet med den realistiska skolan håller Keohane sålunda fast vid uppfattningen om staterna som nyttomaximerare (ehuru långsiktigt samarbetsinriktade snarare än konfliktbenägna) i skarp kontrast till sociologiska teorier om symboler, rutiner och andra icke-rationella drivkrafter i politikens värld. Framstående ekonomer som ekonomipristagarna till Alfred Nobels minne Paul Samuelsson och George Akerlof tillhör dem som inspirerat Keohane att se världen som en sådan välkalkylerad samarbetsarena.

Också arvet från föräldrarna, som båda var samhällsvetare och politiker, har format hans tänkande. Fadern var statsvetare och lärare men disputerade aldrig, modern socialist och dotter till en missionär. Unge Keohanes håg stod ursprungligen till politisk teori: han ville förstå världen. Men inte minst påverkan från modern gjorde att Keohane ändå valde att specialisera sig på internationell politik i en förhoppning att också kunna bidra till att förbättra världen. Han lämnade skolan buren av idealism och ambition samma år som president Kennedy höll sitt manande installationstal.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I globaliseringens tidevarv återuppstår klassiska demokratiproblem. Med folkstyrelsen föddes tanken att medborgarna skulle vara herre i eget hus. De skulle inte bara kunna välja utan också avsätta sina regeringar. Men hur skall medborgarna kunna hålla politikerna ansvariga, om det är världsmarknaden som bestämmer? Hur utkräver man ansvar av internationella organisationer? Inför vem är dessa styrelser skyldiga att avlägga räkenskap?

    I denna debatt söker sig Keohane till ett sällskap av inflytelserika statsvetare, som i vår tid håller på att omdefiniera begreppen ansvar och demokrati. När nationalstaterna inte längre är suveräna aktörer, anses det nödvändigt att ge ansvarsbegreppet ny mening. ”Vi måste inse att det finns en annan sorts ansvarsutkrävande än det enkla, demokratiska begreppet. Jag skulle vilja kalla det ett pluralistiskt ansvarsbegrepp. Det gäller ansvar inför lagar. Det gäller ansvar inom handelsorganisationenras juridiska system. Det gäller ansvaret att presentera goda argument för sitt handlande och tänka på sitt rykte: staterna har ett intresse av att vårda sitt anseende.”

    Man kan ha olika meningar om det lämpliga i detta nyspråk. Hellre än att kalla laglydnad och argumentationsförmåga för ”ansvarsutkrävande” eller ”pluralistiskt ansvarsutkrävande”, vore det kanske hederligare att säga att det i vår tid faktiskt råder ett demokratiskt underskott i den samarbetande världspolitiken just genom att medborgarna saknar möjlighet att ställa de styrande till svars. Här står enligt min mening hela demokratiteorin för närvarande och väger. En vilja till fredsbefrämjande samarbete bör inte förleda oss att tanklöst kasta demokratiska dygder över bord.

    Ett om möjligt ännu större problem i Keohanes teoribildning är den amerikanska utrikespolitiken efter 11 september. Den realistiska skolan är inte bara en vetenskaplig teori. Den har också haft stort politiskt inflytande. Internationell politik är den statsvetenskapliga specialitet som står makten närmast, och vi erinrar oss att det just var för att kunna påverka som Keohane valde denna inriktning. Dagsläget karakteriseras av att den realistiska skolan tagit revansch. Som många andra samhällsvetare är Keohane djupt kritisk till president Bush och hans medarbetare, som enligt Keohane ingenting tycks ha förstått av den kritik av den realistiska skolan som många med honom levererat genom åren. Återigen ser vi en stormakt uppträda självtillräckligt utan respekt för samarbetspartners eller för internationella organisationer.

    Likheten på denna punkt är påfallande mellan Keohanes analys och den kritik som framförts av den ende tidigare skytteanske pristagaren från området internationell politik, Alexander George (pristagare år 1998). I Georges bok ”Bridging the Gap” använde han det första Irakkriget som ett åskådligt exempel på våldspolitikens otillräcklighet och den realistiska skolans etnocentricitet. Man skulle ha önskat att president Bush läst denna bok, innan han gjorde om faderns misstag och startade det andra Irakkriget.

    Keohane urskiljer tre faser efter 11 september. För anfallet mot Afganistan fanns stöd från det internationella samfundet och USA handlade här som vilken stormakt som helst skulle ha gjort. Den andra fasen var USA:s arroganta uppträdande inför anfallet mot Irak, utan FN-mandat, med vilseledande för att inte säga direkt lögnaktiga uppgifter om massförstörelsevapen. Den tredje fasen är skrämselpolitiken mot Mellanöstern, Libyen, Syrien och Iran med Condoleezza Rice och Donald Rumsfeld som bakblåsare och kaos och död som förödande resultat. Så går det enligt Keohane när man ignorerar internationella organisationer och försummar sina internationella förpliktelser.

    Keohane är besviken. Aldrig hade han trott att den realistiska skolan skulle triumfera på ett så avskyvärt sätt. Med extrem klarhet har kriget mot terrorismen tydliggjort de normativa motsättningarna i den internationalpolitiska kontroversen. I det ena lägret ser man, i traditionen från Hobbes till Lenin, anarki som naturtillståndet och krig som näst intill oundvikligt. Rekommendationen är att visa militär styrka. I det andra lägret söker man tvärtom visa att det är samarbete som mest ligger i staternas intresse, varvid slutsatsen istället är uppslutning bakom internationella organisationer och fördrag.

    ”Den större lärdomen av dessa händelser”, förklarar Keohane efter den 11 september, ”är att man måste föra en politik som framstår som legitim för det stora flertalet medborgare”. Asymmetrin i världspolitiken är inte entydig. USA må inneha militärmakten. Andra har opinionen på sin sida och det kan vara lika viktigt. Keohane citerar Maos djupsinniga uttalande ”Fisken simmar i vattnet” och uttolkar det så, att terrorister bara överlever om de har stöd av vanliga medborgare och bönder. Det sätt på vilket USA bedriver sin utrikespolitik ger militanta grupper vind i seglen. Utrikesledningen borde en gång för alla slå igen den realistiska skolans receptbok och i stället utöva ”mjuk makt”, det vill säga i ord och handling övertyga befolkningarna om värdet av samarbete i stället för konfrontation. Förtroende kan aldrig skapas med vapenmakt.

    Jämte internationell politik finns det två andra områden där Keohane gjort framstående insatser. Tillsammans med Gary King och Sidney Verba (den senare skytteansk pristagare 2002) har Robert Keohane skrivit en metodbok, som blivit ett standardverk inom statsvetenskapen - ”KKV” kallas den på doktorandjargong efter de tre efternamnens initialer. Det är denna bok man konsulterar när det uppkommer frågor om hur en undersökning skall läggas upp, hur man kan utvinna mera information ur sina data eller hur man säkerställer att ett förhållande verkligen beror på de omständigheter man undersöker och inte på något annat. Särskilt användbar är ”KKV” genom att den både behandlar kvantitativa och kvalitativa metoder och understryker likheten mera än skillnaderna mellan dessa båda ansatser. De kvantitativa metodernas tankereda och systematik befruktas av de kvalitativa metodernas tonvikt på teoretisk relevans. Vet man inte vad man mäter, spelar det ju ingen roll hur noggrant man går till väga. Slutligen lär man sig av metodboken att internationell politik inte är något väsensskilt från annan politik. Den hör hemma inom statsvetenskapen och studiet av den politiska mikrovärlden, såsom maktutövningen i en kommun, kan i princip genomföras på samma sätt som en analys av världspolitikens makrokosmos.

    För det andra har Keohane både i teori och praktik intresserat sig för jämställdheten mellan könen inom vår disciplin och erhöll det första mentorskapspriset från den amerikanska föreningen för kvinnor inom forskningsområdet internationell politisk ekonomi. I de biografiska artiklarna framhålls det också att Keohane varit noga med att se till att hans egen karriär inte hindrat hustruns genom att flytta mellan olika universitet, bland annat till Duke University, där Nannerl (också statsvetare med inriktning mot politisk teori och feminism) var universitetets rektor i tio år. Efter hennes avgång från denna post har paret Keohane nu tagits emot av Princeton University med öppna armar. Förväntningarna i ett entusiastiskt pressmeddelande att denna rekrytering ytterligare kommer att förstärka anseendet hos detta lilla elituniversitet får väl sägas genom gårdagens prisbeslut redan ha blivit infriade.

    Leif Lewin

    Annons
    Annons
    X

    Robert Keohane

    Foto: MILES STEPTO / SHIMER COLLEGE Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X