Recension

Elfriede – en dystopiVärlden har fått vassare kanter

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Åsa Grennvall har i sina tidigare böcker flera gånger skildrat den lilla punkt som utgör platsen mellan tveksam tillförsikt och kompakt mörker. I ”Elfriede – en dystopi” finns en (1) liten strimma av hopp, en antydan om att världen inte är lika förmultnande vidrig som Elfriede tror. Det är när hennes son glömmer kvar sin mobiltelefon i ett omklädningsrum och ”en såndär hederlig person” hittar den, ringer upp numret under ”Mamma” i telefonregistret för att kunna lämna tillbaka den till sin ägare. Och precis där gungar det som värst, när till och med dystopin sviker och hon trots allt räknas som någon av andra: en person, en mor. Någon man kan ringa för att ställa saker tillrätta.

Elfriede lever annars i en ordnad cynism, frånskild med tre tonårsbarn som bor hos pappan: ”Jag vet att jag är en usel mor. Men kanske kan de se mig som ett funktionellt värddjur de levde i ett tag för att sedan gå vidare med sina liv.” Hon är porträttlik Nobelpristagaren Elfriede Jelinek med samma mun och luggen uppsatt över huvudet, men heter här Andersson och har en hög ställning på kontor, bär kavaj med linjer så raka att de liknar ett galler. Enligt egen utsago är hon illa omtyckt överallt.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons