Annons
X
Annons
X

Jonas Ellerström: Varje läsare hör sin egen Södergran

En feministisk strategi, ett könsöverskridande frigörelseförsök eller ett övermänniskoideal? Det starka jaget i Edith Södergrans dikter tycks sporra ständigt nya tolkningar. En ny forskningsöversikt ­sammanfattar 100 års försök att lösa gåtan Södergran.

Omslagsillustrationen till återutgivningen av Edith Södergrans brev till Hagar Olsson, utförd av Sanna Mander.
Omslagsillustrationen till återutgivningen av Edith Södergrans brev till Hagar Olsson, utförd av Sanna Mander. Foto: Schildts & Söderströms

Edith Södergran är mer än en klassiker. Hon är en levande klassiker, det vill säga en författare som läses som om hon vore nutida och som förmår väcka starka känslor och orsaka rejäla kontroverser bland forskarna ännu hundra år efter sin debut. Tre nyutkomna böcker rymmer olika aspekter av ”kampen om Edith”, en kamp som inte visar några tecken på att mattas.

Till ordinär klassikerstatus hör inte med någon självklarhet att författarens verk är tillgängliga i bokhandeln. Södergran är också här ett undantag; generation efter generation har köpt hennes böcker eller fått dem i present. Bara att studera det grafiska utseendet på utgåvor från skilda decennier och hur innehållet presenteras i baksides- och fliktexter är intressant.

Höstens nyutgåva av breven till Hagar Olsson, som ursprungligen publicerades 1955 under den ­titel som ännu hänger med, ”Ediths brev” (Schildts & Söderströms), är den första sedan 1990. Volymen är fräsch och snygg, med ett nyskrivet förord av ­Karolina Ramqvist och en fin omslagsteckning av Sanna Mander. Bilden tar fasta på Ramqvists snitsiga karaktäristik av breven som en ”girl crush-­saga” och lyckas vara både 1920-talsalluderande och samtida. Att personerna avbildas bakifrån, inte i porträttpose, understryker Ramqvists betoning av att breven i viss mån måste läsas som fiktion, som en berättelse framlagd av Hagar Olsson. Olssons egna brev är ju inte bevarade.

Annons
X

”Ediths brev” blev Olssons främsta tillgång när det gällde att etablera sig som det unga döda geniets främsta förtrogna och uttolkare. Mot den bakgrunden är det märkligt att förlag och formgivare väljer att i den nysatta texten bevara Olssons in­ledning och löpande kommentar i större stil och de 90 breven i mindre. Det hade varit dags att vända på förhållandet. Lite egendomligt är också att Olsson på omslag, rygg och titelsida upphöjs till bokens författare.

Hagar Olsson fotograferad av Edith Södergran, cirka 1920. Foto: Edith Södergran/Svenska Litteratursällskapet i Finland

Nära nog omedelbart efter Södergrans död våren 1923 inleddes vad Agneta Rahikainen i titeln på sin imponerande bok från 2014 kallat just ”Kampen om Edith”. Ramqvist reflekterar i sitt välskrivna förord också hon över förhållandet mellan biografi och myt. Hon reserverar sig för Olssons tillrättalägganden i kommentarerna, men avstår klokt nog från att själv hävda någon bestämd syn på vem den verkliga människan och författaren Södergran var.

Ramqvist är lyhörd för de ivriga tonfallen i breven och för den lockelse läsaren kan känna att ­romantisera och identifiera sig med huvudpersonerna. Litteraturforskarna intar naturligtvis en mer distanserad hållning. Den hindrar dock inte att tidvis bittra fejder utbrutit inom den akademiska sfären. De tio litteraturforskare från Umeå universitet och Mittuniversitetet som ålagt sig den gemensamma uppgiften att närläsa en av Södergrans mest kända dikter, ”Vierge moderne” ur debutsamlingen ”Dikter” från 1916, hör inte till de mest stridslystna, men deras personliga engagemang är inte att ta miste på.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den antologi, redigerad av Elisabeth Hästbacka, Anders E Johansson och Anders S Johansson, i ­vilken de samlat sina resultat har titeln ”Subjekt Södergran” (Makadam Förlag) och ägnar sig specifikt åt att studera jagen i Södergrans poesi. Pluralformen är signifikativ. I sin inflytelserika avhandling från 1997, ”Ediths jag”, ville Ebba Witt-Brattström se Södergrans självhävdande som ”en nietzscheansk och kvinnopolitisk strategi för att skapa sitt eget ursprung, ta makten över sitt eget öde”. Att dikternas ”jag” skulle vara direkt biografiskt avfärdade hon som en reduktiv vanföreställning, men jaget sågs ändå som huvudsakligen singulärt.

    Tidstypiskt nog uppfattas här det ”jag” som in­leder varje rad i ”Vierge moderne” – ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. / Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, / jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…” – inte bara som det fiktiva, litterära jag som Witt-Brattström utnämnde det till, utan som ett än mer abstrakt och diversifierat jag. Elisabeth Hästbackas inledande studie, som är den text de flesta av de följande bidragen tar stöd i eller spjärn mot, menar att detta ”jag” enbart är en grammatisk funktion utan fast referens. Vinsten är att pronomenet blir öppet, möjligt för envar att stiga in i och färdas med. En kanske mer tveksam effekt är att dikten görs till en rent språklig konstruktion och att fokus i Hästbackas text kommer att ligga på en metatextuell diskussion av vad ”jag” och handlingen att säga ”jag” innebär. Om en ”naiv” biografisk eller identifikatorisk läsning innebär en kraftig reduktion av dikten, så löper dess möjliga innebörder och verkningskraft risk att förminskas från andra hållet av en strängt språkteoretisk hållning.

    En sådan reservation hindrar inte att antologin bjuder på en stor mängd goda iakttagelser, överraskande grepp och spännande jämförelser. Diktens envetna upprepande av radinledande ”jag” får flera skribenter att tänka på aktuella rappare som Silvana Imam. I Maria Jönssons bidrag, ett av antologins bästa, ställs Södergrans dikt mot låten ”I•M•A•M”, Elin Cullheds roman ”Gudarna” och mot Björn Ranelids framhävande av sig själv. Här utmanas en närmast traditionell lojalitet mot Södergran genom att egoreklamen inte självklart ses som en positiv befrielsehandling. Ska vi läsa ­Södergran som en samtida måste vi också medge att vissa drag i hennes författarskap, som de nietzscheanska inslagen, har tappat aktualitet och ­kanske till och med blivit anstötliga.

    Ett perspektiv, som har med Nietzsches inflytande att göra, tas inte riktigt upp i antologin. Det är fullt möjligt att tänka sig att jaget i Södergrans dikt inte bara avsvär sig sin kvinnoroll, utan att egen­skapen av ”neutrum” faktiskt innebär att en åtråvärd position uppnås. Med Hagar Olsson hade Södergran drömt om ett utopiskt samhälle, en poeternas republik. Idealet var den nya människan (som kom vanskligt nära övermänniskan) snarare än den nya kvinnan. Ur det perspektivet gäller ­Södergrans ­förening av eld och vatten på fria villkor alla männi­skor, och diktens jag blir i högsta grad icke-könsbundet.

    Edith Södergran (1892–1923). Foto: Svenska Litteratursällskapet i Finland

    ”Subjekt Södergran” är det senaste men alldeles säkert inte sista tillägget till den vid det här laget mycket omfattande Södergranforskningen. En ­första överblick av vad som skrivits om Södergran gjordes 1996 med bibliografin ”Åttio år Edith Södergran”. Nu har en ny, underbart ambitiös och noggrann genomgång gjorts i och med den nyss utkomna tredje delen av Södergrans samlade skrifter, ”Kommentar till Edith Södergrans dikter och ­aforismer” (Svenska Litteratursällskapet i Finland), för vilken Boel Hackman, Carola Herberts och Sebastian Köhler varit redaktörer.

    Det är ett jätteprojekt, annonserat sedan länge, som härmed rotts i hamn. På sjuhundra sidor i liten stil ryms en generell forskningsöversikt, en karaktäristik av Södergrans verk och så den osannolikt fantastiska genomgången av de samlade dikterna, dikt för dikt. Från inledningsstycket ”Jag såg ett träd…” i debutsamlingen till och med ”Ankomst till Hades” i den postumt utgivna ”Landet som icke är” – och därefter alla dikterna på tyska från skoltiden! – görs punktkommentarer och en sammanfattning av vad olika forskare menat om den enskilda dikten. En bibliografi och förteckning över varianter mellan olika tryck avslutar.

    Ingen svenskspråkig poet, Gunnar Ekelöf ­inkluderad, har ägnats så mycket arbete, så mycket svett och möda och så mycket – får man hoppas! – kärlek. Man kan fundera över om publiceringsformen är den optimala – en databas som kontinuerligt kunnat uppdateras hade på sitt sätt varit att föredra, men inget säger att bokens material inte kan läggas upp som en sådan inom en snar framtid.

    Den kompakta sättningen gör väl inte helt rättvisa åt de originaltexter – artiklar och diktöversättningar – av Södergran som samlats under rubriken ”Varia”. Men självfallet är det värdefullt att få in även dessa inom den textkritiska ramen för de samlade skrifterna. Mer problematiskt är att den nyfunna korrespondensen med familjen Södergrans hushållerska Kirsti Moilanen, som inte fanns med i den andra delen, ”Brev”, här bara trycks på originalspråket finska. Det rör sig ändå som så mycket som 23 vykort, ofta med ganska utförlig text. De korta sammanfattningarna av några är ett helt otillräckligt substitut för att få veta vad Södergran skrev hem om från resor och sanatorievistelser.

    Nå, den tjocka volymens huvudsyfte är ju ett ­annat, att sammanfatta och tydliggöra forskningsintresset för Edith Södergran genom tiderna. Som uppslagsbok kommer denna kommentardel att bli ovärderlig, och det är ett rent nöje – lite nördigt för all del! – att följa de en gång i tiden så hetsiga dis­pyterna forskare emellan i dessa lugnt objektiva sammanfattningar. ”Gunnar Tideström drar paralleller till…”, ”Olof Enckell pekar på influenser från…”, ”Birgitta Holm framhåller…”, ”Ebba Witt-Brattström konstaterar…” Samtliga yttranden gäller just ”Vierge moderne”, där forskningsöversikten och bibliografin fyller fyra sidor.

    Så kan en status av levande klassiker också befästas. Visst kan det förefalla vara ett långt avstånd mellan forskarsamhället och de som köper Södergran i den (ofullständiga) rikssvenska pocketupp­lagan för att ge i studentpresent, eller till Nicolai Dunger som gör finfin kabarépop av en dikt som ”Lyckokatt”. Och nog för att förhållningssätten till dikterna och till personen (och myten) Edith Södergran kan vara mycket skiftande. Jag får ändå en känsla av att de allra flesta som läser Södergran hör en röst (inte nödvändigtvis samma röst) som talar till dem, som talar direkt till dem. Det är ett inte så litet underverk.

    Annons

    Omslagsillustrationen till återutgivningen av Edith Södergrans brev till Hagar Olsson, utförd av Sanna Mander.

    Foto: Schildts & Söderströms Bild 1 av 3

    Hagar Olsson fotograferad av Edith Södergran, cirka 1920.

    Foto: Edith Södergran/Svenska Litteratursällskapet i Finland Bild 2 av 3

    Edith Södergran (1892–1923).

    Foto: Svenska Litteratursällskapet i Finland Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X