Annons

Tore Frängsmyr:Varje jubileum har sin egen Linné

När Sten Lindroth 1957 skrev om den ”självupptagne” och ”cyniske” Carl von Linné var det främst forskarens helgongloria han ville åt. Men Lindroths personfixerade kritik gick till överdrift och har på många sätt präglat Linnébilden under de senaste 50 åren.

Under strecket
Publicerad

När 250-årsminnet av Linnés födelse firades 1957 skrev Sten Lindroth, då nyutnämnd professor i idé- och lärdomshistoria, en artikel med rubriken ”Linné­kulten”. Han kritiserade den romantiska idylliserade bilden av Linné som alltsedan jubileet 1907 blivit förhärskande i historiska framställningar. ”Linné har blivit ett svenskt helgon; hans gloria putsas ständigt på nytt av fromma händer”, skrev Lindroth. Naturligtvis hade han rätt i huvudsak, men hans kritiska iver gick litet för långt. När den togs upp av epigonerna blev beskrivningen av Linné ofta förenklad och förgrovad. Lindroth har, på gott och ont, influerat synen på Linné under det gångna halvseklet.

Utgångspunkten var förstås jubileet 1907, den största tilldragelsen vid Uppsala universitet efter dess eget 400-årsjubileum 1877. Linnés skrifter och korrespondens började utges, högtider arrangerades, före­läsningar och högtidstal hölls, då precis som nu. Några år tidigare hade Thore Magnus Fries stora levnadsteckning i två volymer utkommit (1903). Det var ett hagiografiskt mästerverk, fortfarande läsbart i stora stycken men naturligt nog föråldrat i andra. År 1917 bildades Svenska Linnésällskapet, som snart började utge en årsskrift. Var det någonstans man putsade Linnés gloria så var det här. Allting som Linné vidrört det minsta behandlades högtidligt och analyserades i detalj. ”Linné och bananen” blev ett slags prototyp för sådana uppsatser.

Annons
Annons
Annons