Annons
Krönika

Lars Ring:Varje generation ska slå sönder Tjechov

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

**Det tog 40 år innan **Anton Tjechov blev en omistlig del av svensk teater. Just innan krigsslutet och 1945 börjar iscensättningarna dugga tätt, först på Nya Teatern på Regeringsgatan men redan 1946 kommer ”Körsbärsträdgården” på Dramaten. Uppenbarligen är det samma tidsanda som så småningom ska frambringa absurdismen som börjar vakna. Tjechov passar tiden: känslan av uppbrott från gamla strukturer, oro inför något otydligt nytt, starka upplevelser av tomhet på olika plan – ideologiskt, metafysiskt – samt en känsla av avsaknad av meningsfull identitet och att Gud är död. Tjechov skriver ju aldrig en rad om det metafysiska. Rollerna är alltid varandras speglar, som om det är en Sartrepjäs som utspelas på dessa ödsliga, ryska gods.

Tjechov spelas flitigt denna höst, ”Måsen” och ”Tre systrar” på Dramaten, ”Morbror Vanja” på Uppsala stadsteater och ”Körsbärsträdgården” på Folkteatern Gävleborg. Uppenbarligen fångar han ännu samma känsla av vanmakt inför en föränderlig värld – till synes oförutsägbar. I dag läser vi ju Tjechov retroaktivt: som förebådaren av första världskriget och den ryska revolutionen – och därmed synen på arbetet som livsmening och mål. Han står för en känsla av vanmakt, det lilla ensamma och monologistiska livet inför den obehagliga känslan av undergång och främlingskap inför tiden.

Annons
Annons
Annons