Recension

Alice i underlandetVarje generation bör möta galna underbara Alice

Under strecket
Publicerad
Annons

När jag var mellan åtta och tio år gammal läste jag mycket i Alice i underlandet. Fem på nya äventyr läste jag om och om, hela boken. Det susar i säven läste jag om vissa kapitel, men Alice, den läste jag i. Vissa korta avsnitt: när Alice ramlar ner i kaninhålet, när Alice växer och krymper, hattmakarens tebjudning och några till - avsnitt som ristat sig in på hjärnbarken och fungerat som kartor för resten av livet.
När det inte går att förklara världen som ett äventyr eller som en resa från och till tryggheten, finns det alltid en scen ur Alice att ta till. Precis så osammanhängande, precis så upprörande inkonsekvent, skrattretande orättvist och ibland mardrömslikt ter sig livet. Och man möter, precis som Alice, dessa människor vart man går: en hjärter dam som ständigt kräver avrättning, en hertiginna som kryper tätt intill för att delge moraliska plattityder, en hasselmus som ständigt somnar om vid tebjudningen. Alice i underlandet är en våldsam, galen och skrämmande historia i många stycken. Den ger ingen tröst. Den är amoralisk, den vill inte uppfostra, och i detta är Alice nästan ensam bland alla barnböcker.

Det är en osammanhängande berättelse märkt av dess muntliga tillkomst i en roddbåt med tre andäktiga systrar som åhörare. Det är också en berättelse som bär på en mycket oroande undertext om en djupt olycklig upphovsman, en produkt av den värsta sortens viktorianska förtryck, den som utövas ofrivilligt av den inre censuren. Boken är knappast någon barnläsning, hör jag vän av ordning invända. Men det är just det den är. Alice i underlandet är vansinnigt rolig, för den som ger sig hän. Den kan dock vara svårtillgänglig för nutidens barn och John Tenniels kongeniala men groteska illustrationer i originalet kanske inte gör saken lättare. I nyutgåvan har Helen Oxenbury gjort Alice till en flicka av vår tid med gympaskor och smålockigt hår och gett hattmakaren tangorabatt. De milda akvarellerna med blinkningar åt såväl Tenniels original som Maurice Sendak kan nog underlätta mötet med en flicka som först såg dagens ljus för snart ett och ett halvt sekel sedan.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons