Annons
X
Annons
X

”Varje flykting som lämnat sitt land har rest till Mars”

Författaren Samira Motazedi är säker på att hon blir dödad om hon återvänder till Iran. Ändå utvisas hon från Sverige. SvD publicerar här ett utdrag ur hennes blogg – om saknad, mardrömmar och Migrationsverkets tystnad.

Samira Motazedi har kritiserat den iranska regimen öppet. Men Migrationsverket anser att hon saknar asylskäl.
Samira Motazedi har kritiserat den iranska regimen öppet. Men Migrationsverket anser att hon saknar asylskäl. Foto: Privat.

3 februari: Siktar rakt mot mitt hjärta

Han heter Sean men jag kallar honom för Apollon. Jag har bott med honom i snart två månader och jag trodde aldrig att en tiomånaders bebis skulle kunna axla ett sådant stort ansvar.

Plötsligt insåg jag att Apollon har fyllt varenda hörn av mitt hjärta, alla tomma platser, blivit min mor, min kamrat, min lekkamrat, min samtalspartner. Jag tillbringar hela dagarna med honom, luktar på honom, förstår hans blickar. Numera vet jag att Apollon inte tycker om kyckling, men älskar kokta morötter. Och Apollon känner mig, han vet att herr lejon finns broderad på min blus, och så fort jag frågar var herr lejon finns, pekar han med sina små fingrar, siktar med dem rakt mot mitt hjärta.

Tillsammans med Apollon går det att glömma att jag är papperslös, att Migrationsverket existerar, att det över huvud taget pågår en värld bortom Apollon. Men nu har Apollon åkt till Iran och kommer att vara där i en hel månad. I ett land där jag inte kan vara, istället är jag kvar här, bland hans leksaker och kläder.

Annons
X

19 februari: Man kan vara säker på att dö om man stannar kvar

Roozbeh Janghorban är dokumentärfilmare. Jag hade inte sett någon av hans filmer, och kände över huvud taget inte till honom, förrän jag hörde att han skulle deporteras.

Jag lyssnade på en intervju med Janghorban på persisk radio. Han har bland annat gjort en halvtimmesdokumentär om den iranska ledningens religiösa propaganda, hur de använder sig av människors tro i syfte att skaffa sig politiska fördelar. Filmen heter ”Helig hjärntvätt” och har spridits under pseudonym via nätet och en kabel-tv-kanal. Att regissören inte använder sig av sitt verkliga namn vittnar om att han verkligen inte velat lämna sitt hemland. Men hans röst är med i filmen, och säkerhetspolisen hittade honom. Alla vet att när något sådant händer måste man lämna Iran.

Återfinner man sitt namn i någon av ovan nämnda tidningar kan varken man själv eller ens familj leva i Iran längre.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    De stora rikstäckande tidningarna Isna och Irna skrev att Janghorban är en regimfientlig spion. Han hotades till livet. 2012 tog han sig till Sverige och sökte asyl, men fick avslag. Nu ska han deporteras. Ett stort antal kulturarbetare har skrivit under ett upprop där de kräver att Migrationsöverdomstolens beslut rivs upp och att Janghorban får stanna.

    När jag kom till Sverige hade jag ingen film i handen. Ingen tidning som kallade mig spion. Inga kulturarbetare i ryggen. Jag bar bara på det jag varit med om året innan jag lämnade Iran. Men Migrationsverket gav mig samma svar som regissören till ”Helig hjärntvätt” nu fått. Jag har aldrig träffat Roozbeh Janghorban, men jag vet att han är i fara om han återvänder till Iran.

    Återfinner man sitt namn i någon av ovan nämnda tidningar och sitter med den tidningen framför sig kan varken man själv eller ens familj leva i Iran längre. Däremot kan man vara säker på att dö om man stannar kvar.

    23 februari: Allt jag kan göra är att vänta

    Apollon är tillbaka från Iran och huset är fullt av röster och rörelse igen. Livet pågår när han är hemma och gör att jag glömmer de tre år som allra mest varit ett utdraget dödläge. Snart kommer han att behöva börja på förskolan. Och jag kommer att behöva sova bort timmarna då han är där, för att tankarna inte återigen ska attackera mig.

    Migrationsverket har till slut, efter nästan två år, skickat ett brev till mig. Ett kuvert med handskriven adress. Av brevet framgår bara att de ska avgöra om de är beredda att öppna mitt fall igen. Men att de skickar det här brevet nu innebär sannolikt att beslutet snart kommer.

    Mardrömmarna är tillbaka, och dödläget kommer snart att ersättas av heltidsstress. Oron för asylprocessen, intervjun och handläggarens bemötande tar så mycket kraft att den överröstar rädslan för själva beslutet. Allt jag kan göra är att vänta, låta dagarna gå och fler brev komma, kallelser till nya möten och fler intervjuer. I bästa fall.

    Kära Apollon, det är verkligen bra att du kan åka till Iran. Och ännu bättre är att du kan komma tillbaka till Sverige, och mig, igen. Du låter inte Migrationstrollen ta mig. Men vet du vad det allra bästa är? Att du aldrig kommer att behöva gå till Migrationsverket, aldrig sitta på den sidan om bordet.

    3 mars: Min mammas kinder

    Min mamma och Apollons mamma träffades i Iran. Min mamma skickade med henne en väska till mig. I dag vid frukostbordet sa hon plötsligt: “Du är så lik din mamma. Dina kinder är helt och hållet din mammas.”

    Mammas kinder, när rörde jag senast vid dem? Eller kysste dem? Det måste ha varit min sista dag i Iran, dagen då jag lämnade henne. När jag tänker på hennes kinder kan jag inte längre minnas dem. Kan hon komma ihåg mina? Vad finns kvar av mig där?

    För ett tag sedan, när vi pratade på Skype, sa mamma med glädje i rösten: “Sam känner igen dig. När vi pratar om dig eller någon frågar honom ‘Var är Samira?’ pekar han på en bild av dig.” Hela jag, min existens, har blivit till en bit papper, i en ram av trä.

    14 april: De-som-sitter-på-svaren

    När väntetiden för ditt ärende blir lång, och processen snarare tycks röra sig i sidled än framåt, är det inte längre bara Migrationsverket som ställer frågor och är de-som-sitter-på-svaren. Också andra människor börjar ställa frågor på exakt samma sätt som handläggarna på Migrationsverket. Människor på gatan, på fester, på kaféer, hos frisören, vänner, vänners vänner. Alla dessa blir till vandrande frågetecken, som samtidigt sitter-på-alla-svaren.

    – Du vet väl att Migrationsverket betalar din hyra? Skaffa dig en lägenhet bara.

    Om Migrationsverket har en annan, rikare enhet där alla mina vänner och deras vänners vänner har varit måste jag vara enormt otursförföljd.

    – Även om jag inte har uppehållstillstånd?

    – Ja.

    – Så är det inte, de skickar en till ett flyktingboende.

    – Nej då, Migrationsverket betalade hyran för min morbror och moster och farbror och faster…

    – …

    – De betalar för din utbildning också. Börja vid universitetet nu så att du kan skaffa dig en utbildning medan din asylansökan behandlas.

    Om dessa saker vore möjliga under asylprocessen skulle du knappt behöva ett uppehållstillstånd. Du hyr ett hus och Migrationsverket betalar, du läser ditt favoritämne på universitetet och Migrationsverket betalar, när du är färdigutbildad skaffar du ett jobb om du vill, eller så stannar du hemma och vilar dig och Migrationsverket betalar för det också.

    Kanske har myndigheten någon enhet jag aldrig varit på. Eller så kommer jag framöver att behöva låta beloppet på mitt utbetalningsbesked diskret skymta fram närhelst jag kan för att människor runtom mig ska förstå. Eftersom många tycks obenägna att släppa dessa idéer, kommer de sannolikt att säga ”det är inte alltför illa ändå” när de ser beskedet. Då kommer jag att behöva sätta mig ner med dem och mycket vänligt gå igenom vilken sorts frukost, lunch och middag man får för 61 kronor om dagen. Inget till kläder, busskort, medicin. Bara mat. Om Migrationsverket har en annan, rikare enhet där alla mina vänner och deras vänners vänner har varit måste jag vara enormt otursförföljd som hamnade på enheten i Kållered.

    16 april: Galaxresa

    200 000 människor ansökte om att få bli en av de 100 som reser till Mars utan returbiljett. Av dessa 100 är nu tre iranska passagerare. Jag läste en intervju med en av dem, Elaheh, 22 år gammal. När man först ser rubriken, “Galaxresa”, verkar det kul. Hon gör det för den teknologiska utvecklingens skull, säger Elaheh. Men efter att jag läst intervjun vågar jag inte ens titta på fotot av kvinnan. Jag förstår att hennes främsta avsikt inte är att resa till något, utan från. Dessa människor lämnar allt när de reser, på ett absolut sätt. Och far mot ett liv de inte vet något om, mot en plats de inte vet någonting om. Från alla minnen och alla de människor de är beroende av och alla de platser de älskar. De lämnar också alla sina böcker. Och sina familjer. För att resa till Mars.

    Jag läser kommentarerna till intervjun. Nästan alla iranier som kommenterar, och som själva lämnat sitt land, skriver att hon inte vet något om betydelsen av en familj. Att hon är ung och inte vet vad hon står i begrepp att göra. “Jag älskar människorna omkring mig, hur kan du inte göra det?”

    Sedan slår det mig att varje flykting som lämnat sitt land har rest till Mars. För att aldrig återvända. Varje annat land är en annan planet för en flykting. Jag är inte modig nog att titta på fotot av kvinnan som lämnar. Alla som lämnar en plats för att aldrig återvända är jag. Om och om igen lämnar jag, men mitt hjärta stannar kvar. Det finns bara en liten skillnad mellan oss andra och Elaheh. Hon tycks själv ha valt att resa till Mars.

    15 maj: Tiden är deras vapen

    Migrationsverket svarar aldrig på frågor. Min enda fråga hela tiden varit: ge mig en rimlig förklaring till varför någon som är trettio år plötsligt frivilligt lämnar allt hon har och flyttar till ett nytt land? Den trettioåringen är trettiofyra år nu. Och under dessa år har tiden stått still.

    Tiden tycks vara deras främsta vapen. De siktar på dig i dagar, år, utan att skjuta.

    Nu har jag börjat ställa Migrationsverkets fråga till mig själv: varför är du här? Varje dag när jag orörlig blickar in i mynningen på deras vapen tänker jag att om jag hade stannat i Iran hade någon tryckt på avtryckaren tidigare, mycket tidigare. Och de år som förflutit sedan dess hade inte existerat.

    Samira Motazedi

    Översättning: Linn Hansén och Khashayar Naderehvandi.

    Låt Samira Motazedi stanna i Sverige! aftonbladet.se Skamligt, Sverige! unt.se Samira Motazedi | Glänta glanta.org
    Annons

    Samira Motazedi har kritiserat den iranska regimen öppet. Men Migrationsverket anser att hon saknar asylskäl.

    Foto: Privat. Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X