Annons

Jan Håfström: ”Den vita bussen”Varje detalj hos Håfström träffar en smärtpunkt

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.
Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström. Foto: Galleri Andersson/Sandström

Omtagningar är centrala i Jan Håfströms skapande. Ständigt står döden på lur. Ständigt återkommer han till tidiga minnen som Sveriges undsättning av flyktingar efter andra världskriget. Joanna Persman ser en installation som är som ett öppet sår.

Under strecket
Publicerad

”Är det något nytt?”, frågar en vän. Jag kommer från en ny utställning av Jan Håfström. Det korta svaret är nej. Fast med Håfström vet man ju aldrig. Det behövs en mer nyanserad förklaring.

Det sägs att barndomen är något som vi fortsätter att komma över resten av våra liv. Förbluffande många konstnärskap har ägnat sig åt det. Det betyder inte att de därmed töms på sin giltighet. Tvärtom. Det personliga sammanfaller ofta med och kastar ett ljus över det universella. Trots risk för tjatighet kan därför upprepningar, omtagningar och tillbakablickanden vara relevanta. Det är också ett standardgrepp i Jan Håfströms skapande. Han skriver: ”För mig är barndomen den tid i mitt liv då jag upptäckte ensamheten. Den blev ett skyddsrum där alla berättelser börjar.”

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/Sandström Bild 1 av 4

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/Sandström Bild 2 av 4

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/Sandström Bild 3 av 4

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/Sandström Bild 4 av 4
Annons
Annons
Annons