X
Annons
X
Recension

Omega Varifrån och varthän?

Med döden som huvudtema undersöker Johannes Anyuru livets mysterium. Hans suggestiva och filmiska bildspråk i "Omega" lär inte göra någon besviken, skriver Johan Lundberg.

Johannes Anyuru väckte stor uppmärksamhet med sin debutdiktsamling ”Det är bara gudarna som är nya” 2003. Där kunde vi plötsligt ta del av en ny, vital röst i den unga poesin. Det handlade om en bildmässigt stark, suggestiv poesi, orienterad mot förorternas hiphopestetik. Men som representant för en ny, fräsch existentiellt och bildspråkligt orienterad poesi i Öijers och Hardings efterföljd riskerade Anyuru också att bli ihjälkramad. Det var exempelvis rätt bisarrt att häromåret se den unge debutanten användas som en genomgående referenspunkt i en framställning av den antika litteraturen i en lärobok för gymnasieskolan - detta av den enkla anledningen att han alluderade på Homeros!

När nu Anyuru ger ut sin andra diktsamling finns det således anledning till viss oro över om han ska kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna. Men Omega torde knappast göra någon besviken, även om inte Anyuru direkt framträder som den unga poesins räddare
i nöden i sina nyskrivna dikter. Däremot fortsätter han att skriva en habil lyrik, nu litet mer nedtonad och privat än i debutboken.
I den nya samlingen är döden huvudtemat och flera dikter tar sin utgångspunkt i en nära väns alltför tidiga bortgång i cancer. Men trots eller kanske tack vare att förgängligheten går som en röd tråd genom samlingen, så är det livets mysterium som står i centrum av dessa dikter. De döda som här figurerar framstår som ett slags observatörer av de okända världar som omger människolivet: det mörker som människan kommer från, varifrån vi myllrar ut "över basketplanerna", och dit vi också återvänder efter vår undergång - såväl den individuella som släktets.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X