Annons

Varghatarna skämmer ut oss jägare

VARGJAKTEN Det är hög tid att ”den tysta jägarmajoriteten” höjer rösten så att icke-jagande stadsbor inte tror att alla jägare betraktar naturen som sitt privata slakthus. ­Jakten behövs, men den jaktanarki som nyligen bröt ut får inte fortsätta, skriver Per Gahrton.

Publicerad

I den upphetsade vargjaktsdebatten omtalas jägarna ofta som ett kollektiv som kännetecknas av rabiat hat mot alla rovdjur. Att antalet jägare som deltog i jakten på ett par dussin vargar uppgick till tiotusentals skulle kunna tyda på att den bilden stämmer. Men då har man glömt den kvarts miljon fritidsjägare som varken jagar varg eller yttrar sig i debatten. Om man lägger till anhöriga och vänner som via jägarna har vardaglig kontakt med jakt bör det finnas en ”tyst jägarmajoritet” på 1–2 miljoner personer.

Jag är en av dem. Efter att ha varit aktiv jägare i femtio år, har jag, som medlem i fyra jaktlag, lika stor rätt att räkna mig som jägare som dessa rovdjurshatare.
Ändå är det denna minoritet, som
tycks hata naturen i motsats till alla oss som älskar den, som har tillåtits skapa bilden av jägarkåren. Efter den senaste hetsjakten är det hög tid att ”den tysta jägarmajoriteten” höjer sina röster, annars är det risk att folkmajoriteten bestämmer att den ekologiskt balanserade jakt som är både legitim och nödvändig, skall utföras av anställda yrkesjägare istället för av oss fritidsjägare.

Annons
Annons
Annons
Annons