Annons

Knut Ahnlund:Vargas Llosa följer Gauguin till ”paradiset”

Flora Tristán kämpade mot ekonomiskt och sexuellt förtryck. Barnbarnet Paul Gauguin kan sägas vara hennes raka motsats. Mario Vargas Llosa har tecknat deras porträtt och spanar efter det som förenade dem - drömmen om paradiset.

Under strecket
Publicerad

Paul Gauguin målade många självporträtt. På några av dem liknar han en inkahövding och så ville han se ut. Han sökte sig ju bort från civilisationen, till Söderhavets öar, och har ingått i den populära konstnärliga allmänbildningen som gestaltaren av paradisiska landskap och människor, mest kvinnor. Det Polynesien dit han flydde var också tidvis ett paradis, och han tog hänsynslöst för sig av vad det hade att bjuda honom. Men folk brydde sig länge inte om hans tavlor, han började måla sent och hade redan i hemlandet kommit på kant med några av de stora impressionistiska målarna, Monet och Renoir, de såg honom som en amatör och en plankstrykare och ville inte en gång ställa ut tillsammans med honom, (Manet, Degas och Pisarro uppskattade honom!).

Också senare när han helt bröt med kollegernas mjuka linjer och skapade sin egensinniga ”syntetiska” ytstil lät framgången vänta på sig. Han levde tidvis i stor fattigdom och även i en tryckande isolering från den kultur han tagit avstånd från. I Bretagne, i en liten konstnärskoloni, hade han blivit sönderslagen och skadad för livet i ett ”folkupplopp” riktat mot arroganta konstnärer. En syfilis som han dragit på sig i Västindien satte sina allt hårdare spår på hans kropp, och paradiset blev småningom en förgård till helvetet. Hans ansikte bar mer och mer spår av detta slitage men han fortsatte att måla det och på några av sina bilder liknar han den danske Tollundmannen, den under järnåldern rituellt avrättade som hittades med välbevarade anletsdrag i en mosse på Jylland.

Annons
Annons
Annons