Annons
X
Annons
X
[object Object]
Foto: Staffan Löwstedt

Varför vill alla människor bli författare?

SvD Kultur skickade Ida Therén till en skrivkurs för att ta reda på varför så många svenskar drömmer om att bli författare – och för att hon själv bär på precis samma dröm.

En mild dag i juni, min trettioförsta födelsedag. Stämningen i rummet påminner om en gruppterapi-session. Vi har bara varit här i tio minuter men alla har redan öppnat sina hjärtan, fulla av sköra drömmar om Skapandet. Drömmen om att bli Författare. Medan de andra presenterar sig, berättar om sina förhoppningar inför veckan, känner jag hur hjärtat bultar. Ska jag säga som det är? Att jag är här på ett uppdrag.

Jag snubblade in på Folkuniversitetet lite för sent, efter att ha transporterat en bestämd treåring till förskolan i söderförort. Bland en massa notställ i det trånga rummet, där syret tar slut på nolltid, finns några bord i halvcirkelformation. Omkring dem sitter två män och sex kvinnor, förväntansfulla som nytända stearinljus. Redo att inleda semestern med en veckolång skivarkurs.

Läraren Eva Lejonsommar – ja, det är hennes riktiga namn – utstrålar exakt samma energi som namnet antyder. Hon är medelålders, smal och har ansiktshud som en slät vit sten. Det finns ett lugn omkring henne, men det har redan märkts att hon inte är rädd att avbryta den som pratar för länge.

Jag har glömt anteckningsbok men får låna papper av tjejen bredvid. Hon är visst ensamstående mor till ett litet barn. Som jag. Kan jag undanhålla sanningen från henne? Att jag i ett utslag av värkande ego berättade för en av mina redaktörer om alla mina refuserade bokmanus. En vecka senare skickade han ett mejl:

”Jag undrar om du vill skriva en lite längre grej om varför i hela friden varenda människa nu för tiden vill bli författare.”

Han antydde att jag, om någon, borde veta hur svårt det är.

Mina hjältar gick inga skrivarkurser, de levde livet till det yttersta. Jag bestämde mig efter gymnasiet: det skulle jag också göra. Skrev en novellsamling. Skickade ut den och fick gå på möten med förlag, men de tackade nej. Tillbringade sex år utanför Sverige, testade mina egna gränser. Ännu ett refuseringsbrev. Kom tillbaka med en bok som förlagen faktiskt var intresserade av. Satt på nya möten i fina salsliknande rum. Alla bad mig ändra i manuset, men på helt olika sätt. Jag hade inga pengar att sitta och redigera, var tvungen att ta ett jobb. Började skriva på nästa grej istället. Även den blev refuserad efter möten. Och nästa. Följt av år av bebiskräks och sömnbrist utan att jag kunde skriva.

Jag sitter och värmer avbytarbänken med mina fem värdelösa romanmanus, artigt applåderande medan yngre förmågor glider ut på spelplanen.

Chansen till en ung debut är förbi. Jag sitter och värmer avbytarbänken med mina fem värdelösa romanmanus, artigt applåderande medan yngre förmågor glider ut på spelplanen. Ibland har jag tänkt att jag kanske bara borde fatta vinken och ge upp.

Och så den där boken, som jag hållit på med, fram och tillbaka i sex år. Den är så nära mållinjen, men har låst sig. Allt finns där. Bara inte magin. Den lyfter aldrig.

Skrivarkurser var inget för mig, tänkte jag. En massa självgoda medelklassungar som satt i ett rum. Jag ville inte förlora min röst, som jag kämpat mig till på egen hand. Var övertygad om att man inte kan lära ut Konstnärskap. Ville inte bli slätstruken. Ängslig.

Tills det där irriterande mejlet kom från redaktören. Han använde ordet wallraffa. ”Allra helst hade jag velat att du går en skrivkurs.”

Det är min tur att presentera mig. Ska jag berätta att jag sitter bakom pansarglas? Att jag har en möjlighet att köra över de andra genom att exploatera dem i en stor tidning. Mitt motto, från en buddistisk lärare: ”Think straight, sit straight, talk straight.” Inget bra kommer av en lögn. Jag berättar.

– Jag lovar att inte hänga ut någon, ska jag citera någon kommer jag fråga först.

Jag är tyst några andetag, innan jag fortsätter. Bekänner, trots att egot sliter som ett djur för att stoppa mig.

– Men det är inte bara det. Jag hoppas också lära mig något.

[object Object]
Ida Therén är litteraturkritiker på SvD Kultur. Foto: Daniella Backlund

Undersökningar har visat att var tredje svensk skulle vilja skriva en bok. När kvinnor listar sina drömyrken kommer författare på tredje plats. Skrivkurser hålls över hela landet, och blir fler för varje år. Tidningen Skriva – ett helt magasin riktat till människor som vill skriva böcker – har gjort succé och egenutgivningen skjuter i höjden. Vad är det som gör att så många svenskar när författardrömmar – och varför just nu?

– När jag började som lektör var vi kanske fem i landet. Det kom förfrågningar då och då. De senaste åren har jag haft fler förfrågningar än det finns veckor på året.

Det säger Ann Ljungberg, som har arbetat som lektör i tolv år. Hon hjälper författare komma vidare med sina manus. Att hitta vad som behöver utvecklas, strykas, om det finns inkonsekvenser i språket. Hon håller också i skrivarkurser och har arrangerat Sveriges första skrivkonferens, Skriv, som i år hålls i Stockholm i oktober. Dit lockas skriventusiaster från hela landet samt förlag och agenter.

Det är på sätt och vis en ny modell, som påminner om den som finns i USA. Ett ekosystem där förlaget är toppen på ett ekosystem bestående av agenter, lektörer och skrivarskolor.

– Det finns ett skikt mellan det traditionella, att författaren ska vara en fantastisk talang som kommer med fina manus och blir utgiven på de fina förlagen. Och den andra, att man inte behöver kunna skriva alls, att om man har en berättelse så kan man få hjälp, säger Ann Ljungberg.

Torbjörn Forslid är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och har tillsammans med Anders Ohlsson skrivit boken ”Författaren som kändis”. Han säger att författarrollen har haft en hög status åtminstone sedan början av 1800-talet, men att den nu framstår som mer tillgänglig än tidigare.

Deckargenren har en helt annan status än för några decennier sedan. Det innebär att författarrollen framstår som en möjlighet för allt fler.

– Det beror på sådant som utbildningsexplosionen, digitaliseringen och att hierarkiseringen av litteraturen i viss mån upplösts. Deckargenren har till exempel en helt annan status än för några decennier sedan. Allt detta innebär att författarrollen framstår som en möjlighet för allt fler.

När Ann Ljungberg tidigare i år startade en lektörsutbildning – Sveriges första – blev platserna fullbokade på en vecka. Det har uppstått en stor marknad för lektörstjänster. Och de vanliga kunderna är inte passionerade tjugoåringar som vill göra allt för att lindra sin ångest med konst. De är medelålders, högutbildade, högavlönade, högpresterande. Arkitekter, läkare, advokater.

– De åker gärna på kurser och tar hjälp för att komma igång snabbare och komma i mål snabbare. Det är här jag ser att det kommer finnas utrymme för alla nya lektörer, konstaterar Ann Ljungberg och tillägger att det inte längre än pinsamt, eller anses fel, att be om hjälp.

Kristina Lindberg, till vardags tjänsteman vid utrikesdepartementet, skriver på en deckare som utspelar sig i maktens korridorer. ”På skrivkursen fick jag verktygen och idén till att skriva en spänningsroman som nu växt fram till ett manus som kommer att ges ut på ett bokförlag under nästa år. I boken skildrar jag min arbetsplats UD och har valt att förlägga handlingen till ambassaden i Bangkok och andra platser i Thailand.” Foto: Daniella Backlund

Tre dagar har gått på Folkuniversitet när frågan kommer upp. Varför skriver vi? Den starka försommarsolen lyser in genom fönstren och bränner mig i nacken, medan en i gruppen konstaterar att hon vill inspirera, väcka tankar. En annan känner att det är en intellektuell ansträngning, ett sätt ett behålla minnen och vara med sig själv.

Någon annan säger att det är en hobby, precis som att spela piano eller måla en stund.

– Ett sätt att hantera komplexiteten i livet är att skriva. För att försöka förstå.

Christer, som till vardags är vaktmästare på Aftonbladet och som har fått skrivarkursen i present av kollegorna, berättar att han bloggar varje dag. Han vill skriva en bok om att alkoholism är en dödlig sjukdom.

Hur ska man förklara att man lägger all sin lediga tid på något som inte en människa har läst?

Kristina som är diplomat på UD har fått sitt deckarmanus antaget av ett förlag. Men delar av boken behöver skrivas om innan den är klar att publiceras.

Det blir min tur. Jag vet återigen inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Så mycket frustration, så mycket sorg, besvikelse, irritation, avundsjuka, sorg bubblar under ytan.

Jag var fem när jag bestämde mig för att bli författare. Sedan dess har jag skrivit.

Hur ska man förklara att man lägger all sin lediga tid på något som inte en människa har läst? Tiotusentals timmar av fokus.

Borde jag ha lagt min tjugoårsålder på att knarka, istället för att redigera manus som ligger kvar i byrålådan? Att skriva böcker har gett mig frustration, dålig ekonomi och återkommande ryggvärk. Det har varit ensamt och otroligt oglamoröst. Tänk vad mycket enklare mitt liv hade varit utan det.

Så sitter jag här, i det kvava klassrummet. Och ska svara på varför.

– Jag vill sluta, jag har verkligen försökt. Men jag har liksom inget val.

John Dick Viking Hansson, som också läser skrivkursen, bor på Tollenäs camping i Stenungsund. ”Jag arbetar heltid som specialpedagog, vilket innebär att skrivandet går lite på sparlåga just nu. För närvarande bedriver jag research till mitt kommande verk. Detta projekt är en roman vilken utspelar sig i Vietnam där jag bodde med mina föräldrar på 70-talet när de jobbade vid biståndsprojektet Bai Bang.” Foto: Daniella Backlund

Gunnar Ardelius och jag träffas på hans flådiga kontor på Drottninggatan.

– Här är en bra plats att sitta och twittra, skämtar ordföranden för Författarförbundet, medan vi studerar bokbanden som täcker väggarna i det enorma rummet.

Varför, tror han, att så många vill bli författare? Han konstaterar att det ofta är den mediala, friktionsfria delen av skrivandet som syns. Vi får se författarstjärnor som lika mycket är kvällstidningskändisar.

– 99 procent av författarlivet är man ju ensam med sin text.

Medlemmarna i Författarförbundet är allt från bästsäljande stjärnor till obskyra poeter. Samtidigt är det en allt bredare skara som söker sig förbundet. Det är ett av få fackförbund som ökar stadigt i medlemsantal. Eftersom förbundet arbetar med förlagen som motpart skulle man kunna tro att inga egenutgivna författare ville vara medlemmar. Men många vill det ändå.

Då det finns ett element av kvalitetsbedömning i urvalet av medlemmar – en jury läser dina böcker innan de tar beslut – blir det en stolthet för många, och ett slags identitet.

Om man går en keramikkurs förväntar man ju inte sig direkt att man ska sälja resultatet på Svensk Tenn.

– Vi har ju absolut inget emot att skrivandet blivit en folkrörelse. Men det är viktigt för oss att man värnar om de professionella författarnas rättigheter, säger Gunnar Ardelius.

Det blir påtagligt i gruppen på Folkuniversitetet att nästan ingen har tankar på att bli utgiven av ett stort, etablerat förlag. Egenutgivning eller att ge ut en bok på ett hybridförlag – ett slags egenutgivning där det ändå finns en redaktör som sållar bland manus och hjälper till med exempelvis distribution – är minst lika lockande. Det viktiga är att ge ut något. Målbilden tycks vara en färdig produkt. Något att hålla i handen, inte bara lösa papper.

Även Ann Ljungberg konstaterar att de flesta som går hennes skrivarkurser vet att chansen att bli publicerade på förlag är väldigt liten:

– Om man går en keramikkurs förväntar man ju inte sig direkt att man ska sälja resultatet på Svensk Tenn.

[object Object]
Ida Therén var fem när hon bestämde sig för att bli författare. Foto: Daniella Backlund

Vi närmar oss slutet på veckan. Det känns sorgligt, nästan läskigt. Hur ska jag klara mig utan Eva Lejonsommars vägledning?

Hon pratar om ”morning pages”. Att skriva så fort man vaknat, utan att tänka. Bara skriva av sig. Lämna orden åt slumpen, en sömnren hjärna. Hon kallar det en ”mentalhygienisk mirakeltrasa”. Ibland har man skrivit bra saker när man sedan rensar ut.

Hon pratar om att vi bör intervjua personerna vi skriver om, veta vad de tycker om att äta, läsa, för att begripa deras verklighetsuppfattning.

Om hur man kan leka med dialog. Vad visar vi, när någon säger ”kul att ses” och tittar på klockan?

– Dialog är ett sätt att läcka information om figurerna.

Vi avhandlar dramaturgi. Fördjupning, konfliktupptrappning, det dramatiska genombrottet, avslut. Jag har läst om det, i alla ”konsten att skriva”-böcker jag plöjt under åren. Men det slår mig, när jag ser de dramaturgiska bågarna ritas upp med med blek whiteboardpenna. Att jag borde ta det på allvar. Att det är viktigare än vad jag insett.

Vi pratar om monomyten, ”hjältens resa”. Strukturen som finns i de allra flesta myter, och inte minst i de flesta bästsäljare.

En av de sista dagarna på kursen visar Eva ett schema över den kreativa processen. För första gången ser jag det uppstrukturerat framför mig, det jag gått genom otaliga gånger. Jag tänker att jag kommer få nytta av det här schemat, nästa gång jag är i det drömmande tillståndet (0) eller idétillståndet (1), då när det känns som att man inte gör någonting. Eller rent av: håller på att tappa förståndet. Det är bara en förberedelse inför skiss- och planeringstillståndet (2), innan det slutgiltiga: skrivtillståndet.

Vi pratar om monomyten, ”hjältens resa”. Strukturen som finns i de allra flesta myter, och inte minst i de flesta bästsäljare. En människa får en utmaning, tvingas gå genom en rad prövningar. Och så, återvänder till den vanliga världen efter en inre resa, där hen tagit till sig de nya insikter som hen fått.

Terese Alvén har en träningsblogg och hennes liv kretsar mycket kring träning. Hon skriver nu på sin första skönlitterära bok. Den handlar om en kvinna som hälsobloggar men som börjar tumma på vad som är sunt eller inte. Tidigare har hon givit ut en barnbok, träningsböcker och självbiografier. Foto: Daniella Backlund

Jag är på väg att lämna kursens trygghet. Tillbaka ut, i den hårda världen där jag är ensam, utan de varma komplimangerna och den entusiastiska feedbacken från de andra i gruppen.

Tillbaka ut, i ett samhälle besatt av kontroll, ordning och reda. En verklighet där alla tycks leta efter svar på hur de nya ordningarna ska se ut. Globaliseringen, den nya tekniken – allt det som gör att sådant som tidigare varit självklart ifrågasätts. Vi famlar. Vi klamrar oss fast vid kontroll över inredning, utseende, kropp, för att inte drunkna i kvicksanden av osäkerhet, i vår tid av snabba tweets och rörlighet över jorden.

Någonstans här anar jag att det kan finnas en ledtråd till varför så många av oss vill skriva våra berättelser.

Dramaturgin i en roman blir också den ett sätt att ordna kaoset. Omforma intryck till en fungerande berättelse. Ett mönster som vi känner igen.

– Det kommer bli allt fler konkurrerande berättelser i samhället, konstaterar Eva Lejonsommar.

Immigration, idébubblor. Avstånd, mellan de med och de utan utbildning, mellan de som följer med i nyheterna och de som bara dras till underhållning.

När jag går hemåt genom den blommande Observatorielunden på fredagseftermiddagen har något hänt i mig.

Kanske är det inte konstigt att vårt behov av att skriva vår egen historia ökar, mitt i det här. För att förstå vår tid.

Förstå oss själva.

I samma stund inser jag vad det är som saknas i min bok. Att jag inte hittat dramaturgin i min huvudpersons historia. Jag har fastnat i ”sedan hände det här, och sedan det här”. Var är historien? Vilken är hennes kamp?

När jag går hemåt genom den blommande Observatorielunden på fredagseftermiddagen har något hänt i mig. Knutan, som satt sig i mitt bokprojekt, börjar lösas upp. Det blir som ett sådant gulligt ögonblick när en glödlampa tänds.

Eva Lejonsommar uttryckte det fint. Att litteratur kan ordna kaos i en. Men också tvärt om: frikoppla hjärnan. Släppa loss kaoset.

Kerstin Johansson skriver för sin egen skull, mycket om kulturkrockarna som uppstår när hon och hennes man Lasse vistas i Nice där de har lägenhet. ”När jag skriver går jag in i en inre värld som bara är min egen.” Foto: Daniella Backlund
Kultur
Långläsning
Bokmässan 2016

Några av Ida Theréns refuseringsbrev från olika bokförlag.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 7

Ida Therén är litteraturkritiker på SvD Kultur.

Foto: Daniella Backlund Bild 2 av 7

Kristina Lindberg, till vardags tjänsteman vid utrikesdepartementet, skriver på en deckare som utspelar sig i maktens korridorer. ”På skrivkursen fick jag verktygen och idén till att skriva en spänningsroman som nu växt fram till ett manus som kommer att ges ut på ett bokförlag under nästa år. I boken skildrar jag min arbetsplats UD och har valt att förlägga handlingen till ambassaden i Bangkok och andra platser i Thailand.”

Foto: Daniella Backlund Bild 3 av 7

John Dick Viking Hansson, som också läser skrivkursen, bor på Tollenäs camping i Stenungsund. ”Jag arbetar heltid som specialpedagog, vilket innebär att skrivandet går lite på sparlåga just nu. För närvarande bedriver jag research till mitt kommande verk. Detta projekt är en roman vilken utspelar sig i Vietnam där jag bodde med mina föräldrar på 70-talet när de jobbade vid biståndsprojektet Bai Bang.”

Foto: Daniella Backlund Bild 4 av 7

Ida Therén var fem när hon bestämde sig för att bli författare.

Foto: Daniella Backlund Bild 5 av 7

Terese Alvén har en träningsblogg och hennes liv kretsar mycket kring träning. Hon skriver nu på sin första skönlitterära bok. Den handlar om en kvinna som hälsobloggar men som börjar tumma på vad som är sunt eller inte. Tidigare har hon givit ut en barnbok, träningsböcker och självbiografier.

Foto: Daniella Backlund Bild 6 av 7

Kerstin Johansson skriver för sin egen skull, mycket om kulturkrockarna som uppstår när hon och hennes man Lasse vistas i Nice där de har lägenhet. ”När jag skriver går jag in i en inre värld som bara är min egen.”

Foto: Daniella Backlund Bild 7 av 7
Annons
X