X
Annons
X

Leif Carlsson: Varför under strecket?

Här reder Leif Carlsson ut begreppen: Vad är egentligen en streckare? Vem skriver och vad får den handla om? Intet ämne är för småttigt – knip i magen och älsklingshamstern går an så länge ämnet behandlas på rätt sätt. Dvs med oförändrat högre krav på kompetens, elegans och integritet. Men vad en streckare är låter sig annars inte så lätt formuleras.

undefined

Det var på ett tåg i Närke. Mitt emot mig satt en vacker kvinna. Till höger om mig en äldre man utrustad med något så märkligt i våra dagar som en unikabox; ett växlande och slitsamt yrkesliv hade lärt honom att detta vore bästa sättet att förvara och transportera matsäck, böcker och annan livets nödtorft, på cykel givetvis men även eljest.

Det visade sig snart att vi tre hade en sak gemensam. Vi läste Svenska Dagbladets understreckare. Min vän med unikaboxen hade på resande fot missat just den dagen och bad försynt att få överta mitt exemplar; han satte in alla i en pärm. Han höll med den vackra damen och mig om att det denna gång gällde ett särdeles vackert nummer. Vågar jag hoppas att Sture Linnér får detta under ögonen?

Vad en understreckare är kan inte så lätt formuleras. Först kan sägas att den inte är som denna: den får inte handla om sig själv eller sin författare.

Annons
X

All bildning står på ofri grund till slutet. Streckaren, som kommit att bli Svenska Dagbladets paraddäck, övertogs från den danska Politiken, de berömda bröderna Brandes tidning. Dit hade idén i sin tur kommit från Frankrike; här räcker det att erinra Sainte-Beuves "måndagskåserier" i Journal des Débats, som kom att betyda särskilt mycket för oss. När Fredrik Böök – som blickar ner på mitt skrivbord – skrev en streckare i veckan tänkte han nog på sin distingerade franske konkurrent.

Den 17 oktober 1918 stod den första understreckaren i Svenska Dagbladet; ett lysande bidrag av Gerhard Gran om Henrik Ibsens sista år. Veterligen har streckaren sedan dess aldrig uteblivit.

Det viktigaste med understreckaren är att den står under strecket. Denna banalitet har en mycket allvarlig innebörd; den som framträder på denna plats är – om han så önskar – klart skild från tidningen i övrigt, dess redaktion, åsikter och ståndpunkter. För Jan Myrdal, Artur Lundkvist eller Kurt Samuelsson har denna etikettspoäng kanske ej varit helt ointressant; liksom den helt visst gjort det möjligt för oss att bjuda våra läsare på en myckenhet god konst som eljest gått dem förbi.

När på detta sätt streckarens karaktär av "Fritt Forum" – en vinjett som ej helt lyckat en tid användes på kultursidan – etablerats, återstår frågorna vem som skall skriva, om vad och hur: den sista innebär också ett svar på frågan: för vem?

Vem skriver under strecket? Ett vanligt och skrytsamt svar är: eliten av våra läsare. Ett bläddrande i registratur och tidningslägg visar, tror jag, att vårt högmod är lättmotiverat. Det är en vacker kolonn av forskare, diktare, experter, essäister, politiker och udda snillen; märkligt få stollar eller tråkmånsar.

Vad skall de skrivande skriva om? Vad har de skrivit om? Svaret är, bokstavligen, om allt, om vad som helst (under en viktig förutsättning, varom mera nedan).

Intet ämne är uteslutet för behandling under strecket; om det nämligen behandlas på rätt sätt. Man kan skriva om en älskad guldhamster; som Per Erik Wahlund. Eller om kärleksbrev; som Frans G Bengtsson. Om vargar och ökenspridning; som Kai Curry-Lindahl. Om Wagner; som Gisela Tamsen, Kerstin Linder, Kjell Strömberg och Bertil Hagman för att nämna några jag personligen haft lyckan att arbeta med.

Självfallet kan streckaren också handla om knip i magen och värk i huvudet, om planeternas gång och lysande, om konsten att räkna tal och uppfinna krut och om hur små kryp blir stora elefanter; lika väl som den kan berätta om vad det är för skillnad mellan rätt och orätt eller reflektera över den för många tänkvärda frågan om Gud finns.

Uppenbart är dock att slagsidan varit åt det litterär-humanistiska hållet. Inte enbart, vågar jag påstå, därför att de ansvariga redaktörerna – bland dem var jag visst en – kommit från den sidan av livet.

Väl så viktigt har varit att det trots många ansträngningar – och energiska påstötningar från många håll – visat sig svårt att värva skribenter från de i vid mening naturvetenskapliga fälten; med lysande undantag, alltför välkända för läsaren för att här behöva nämnas.

Kanske må det tillåtas mig att just här återknyta till frågan om hur en streckare skall skrivas, och för vem.

Att svara på det sista är att svara på det första.

En understreckare är en tidningsartikel. Hälften av mitt yrkesliv har gått åt till att diskutera denna fråga med snillrika, lärda och arga kvinnor och män. De har alltid haft svårt att förstå att det får plats just så många ord som det gör på en spalt, och att budskapet skall adresseras till tidningens läsare – i dag en halv miljon är jag lycklig att säga – inte till elva akademiska kolleger och fyra konkurrenter.

Hur har vi lyckats? Hur kommer det att bli? Behövs streckaren?

Den första frågan tillkommer det andra att besvara; den vackra kvinnan och den livserfarne mannen med unikaboxen. Förhoppningsvis inser de båda livets villkor. Ingen kan alltid vara bäst, inte så bra som man vill vara.

Hur kommer det att bli? På den frågan tillkommer det oss att svara.

Streckaren kommer självklart att finnas kvar som vårt karakteristikum; med samma krav som alltid på kompetens, elegans och integritet. Därtill kommer den att få en större roll; bokstavligen, och bokstäver betyder mycket i en tidning.

Det är nämligen så att det skrivna och i sinom tid tryckta ordet är en tidnings substans. Alla kulturredaktörer har – självfallet i all vänskaplighet och med ett eller annat svärord – kämpat för understreckaren som garanti för att åtminstone en gång om dagen kunna bjuda våra läsare en någorlunda lång (nåja) artikel om ett kulturellt ämne.

Storleken har verkligen sin betydelse. Jag minns en gång när jag måste uppmana en expert beträffande Främre Orienten att fem sidor betyder fem och inte sju; hon svarade att hon redan förkortat från nio. Å andra sidan kommer jag med värme ihåg det unika fallet när en docent i pediatrik hade skrivit en streckare som var för kort. Den första streckaren med två illustrationer.

Nu har vi möjlighet – en möjlighet som alla kommer att försöka missbruka, och som jag hoppas ingen lyckas med – att i vissa fall göra streckaren längre.
Turn-over heter det i Times. Så var det en gång i Svenska Dagbladet. Vänd bladet, och den intressanta essän eller det förargliga debattinlägget fortsätter på nästa sida. Stundom skall vi dock bjuda på ännu mer av vad vi uppriktigt tycker är det bästa.

Det kan tänkas att det kan bli för mycket av det goda.

Leo Trotskijs memoarer anmäldes i Svenska Dagbladet av Fredrik Böök i fem understreckare. Ämnet var aktuellt och skribenten lysande, men kanske i alla fall… Något säger mig att en sådan extravagant generositet med papper och geni ej kommer att förekomma under strecket. Lika bra.

Dock kan det finnas skäl, när vi nu börjar på nytt, att tänka över vad som varit. Det är möjligt att jämföra äpplen och päron – försök i en fruktkiosk. Att mäta och väga levande medmänniskor är svårare. Gunnel Vallquist mot Sigrid Kahle? Alf Åberg mot Hans Krook? Stig Strömholm mot David Ingvar? Comparisons are invidious, som det heter i bildade deckare.

Bland dem som ej längre i köttet är ibland oss är det lättare att göra ett nyckfullt urval. Det är intressant att finna en engelsk medarbetare på trettiotalet, avdankad och excentrisk politiker, försörjande sig på sin penna: Winston S Churchill.

En lista över streckarförfattare som gjordes upp för några år sedan började med Knut Ahnlund och slutade med Anders Österling.

Detta är inte platsen att kommentera den förteckningen. Vem eller vilka som är de bästa streckarförfattarna tillkommer ej mig att avgöra; änskönt jag under ganska många år haft att bestämma i dessa frågor.

Däremot har jag rätt att säga min mening om vad som är den bästa streckaren. Den beställde jag själv. Vi behövde av marknadsskäl ett särskilt lysande nummer. Jag vände mig till fil dr Thede Palm. Han förstod mitt bryderi; och skrev om "Segrarens avsked"; flygmarskalken Dowding som onekligen vann slaget om Storbritannien och fick sparken av Churchill.

I hela mitt läsande liv har jag läst streckare. Jag hoppas att få läsa en till lika bra som den jag själv hade makt att beställa.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X