Annons

”Varför tar inte facken strid för att rädda jobben?”

Foto: Adam Ihse/TT

En i stort sett enig ekonomkår förespråkar statliga insatser som bevarar företag och arbetsplatser under krisen. Det är anmärkningsvärt att inget av de tre stora facken har krävt samma sak, skriver professor Magnus Henrekson.

Under strecket
Publicerad

Coronaepidemin har kastat oss in i den snabbaste förstörelsen av jobb och försörjningsmöjligheter sedan industrialiseringen tog fart i mitten på 1800-talet. De mest pessimistiska prognoserna för USA pekar på att 47 miljoner jobb – 30 procent av alla jobb innan krisen började – kan gå förlorade och arbetslösheten stiga till 32 procent. En liknande kalkyl för Storbritannien pekar på att sex miljoner jobb kan försvinna de närmaste månaderna och ge en arbetslöshet på 21 procent. (Fyra år in i trettiotalsdepressionen toppade arbetslösheten i USA och Storbritannien på 24,9 respektive 15,4 procent.)

Sverige är inte förskonat. Varslen och uppsägningarna accelererar som en följd av konkurser, rekonstruktioner och kostnadsneddragningar bland alltmer desperata företag och företagare som gör allt de kan för att i bästa fall rädda företagen till ett liv efter krisen eller åtminstone undgå en privatekonomisk ruin de aldrig kommer att kunna resa sig ifrån. Många entreprenörer som bär på den kunskap som krävs för att driva och utveckla företag kommer aldrig tillbaka för att bygga företag och tradera sina insikter till nästa generation företagare. Samhällskostnaden för att bygga upp denna värdefulla kompetens på nytt blir mycket hög. De löntagare som förlorat jobben när företagen slagits ut kommer inte ha några jobb att gå tillbaka till.

Annons
Annons
Annons