Annons
X
Annons
X

”Varför svarar du inte, ministern?”

I februari 2016 lovade Gabriel Wikström med flera generösare ersättning till narkolepsidrabbade, upp till 10 miljoner. Några sådana summor har ingen sett till – och ministern vill inte svara på varför, skriver Charles Olsson, anhörig till en narkolepsidrabbad.

(uppdaterad)
Narkolepsibarnen
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström och artikelförfattaren Charles Olsson.
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström och artikelförfattaren Charles Olsson. Foto: SvD, privat

DEBATT | NARKOLEPSIERSÄTTNING

Vi ser inte till några 10 miljoner, såvida inte de drabbade räknar med att leva i närmare 300 år.

Ytterligare ett år har gått sedan nästan 500 personer fick narkolepsi efter svenska statens dyra och misslyckade vaccinationskampanj hösten 2009. Fortfarande har inget verkligt ansvar tagits och därmed drabbas de narkolepsisjuka dubbelt.

I februari 2016 skrev politiker från partierna bakom pandemivaccinet, med sjukvårdsminister Gabriel Wikström i spetsen, en debattartikel i Svenska Dagbladet. Rubriken löd ”Narkolepsidrabbade kan få upp till 10 miljoner”. Några sådana pengar har ingen sett till, trots att den lag som politikernas debatt­artikel förebådade trädde i kraft i juli förra året. Läser man propositionen inför riksdagsbeslutet, så framträder dessutom en helt annan bild än 10 miljoner kronor – nämligen rena småsummor (prop. 2015/16:137 s 66). Därför begärde jag i februari 2016, i en replik på politikernas debattartikel, förklaringar från socialdepartementet. Hur hade de räknat? Vad baserade de små beloppen i förarbetena på och varför påstods det i debattartikeln att det handlar om 10 miljoner?

Annons
X

Några sådana förklaringar kom aldrig. Vid ett stormöte med bland andra sjukvårdsministern ­under våren 2016 talade jag med tjänstemän från departementet. De försäkrade att man läser allt och att Wikström svarar. Åtminstone om man skriver ­direkt till ministern. Så jag kompletterade min debatt­artikel med ett brev adresserat till sjukvårdsministern, och veckorna gick. Till slut fick jag ett brev, fast inte från Wikström. Det innehöll inga svar på mina frågor om vilken ersättning som skulle utgå, eller hur man hade räknat. Bara beklagande, formuleringar som vi har vant oss vid under de här sju åren.

I lagrådsremissen och i propositionen till lagen om ersättning till narkolepsidrabbade framgick att ­staten beräknade sin kostnad för ersättningar till några enstaka tusenlappar i månaden, kanske 3 000 kronor per person. Inga 10 miljoner, såvida inte de drabbade räknar med att leva i närmare 300 år.

Dessutom, värt att notera, absolut inga 10 miljoner kronor på ett bräde, utan småsummor upp­delade i månadsbetalningar. En jämförelse: Ett statsråd med en lön om 130 000 kronor i månaden drar ihop 10 miljoner kronor på drygt sex år. En narkolepsi­drabbad med ett i stora delar förstört liv på grund av statens vaccin måste alltså kämpa mycket längre.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Om personen bor kvar i Sverige så har han eller hon naturligtvis rätt till viss ersättning från Försäkringskassan (i den mån socialförsäkringarna finns kvar i framtiden) och från eventuellt arbete som klaras av, kanske på halvtid. Dessa ersättningar minskar å andra sidan statens ersättning till den narkolepsidrabbade enligt lagen (som på ett krångligt sätt hänvisar till privata Läkemedelsförsäkringens villkor). Ekonomiskt för staten, riktigt dåligt för de drabbade, och gräsligt orättvist.

    Det finns ytterligare hinder. Innan staten betalar ut något överhuvudtaget så ska den drabbades för­säkringsärende passera Kammarkollegiets nålsöga. Man måste få sin skada godkänd där efter dokumentation, ansökan och skriftväxling så gott man klarar och orkar. Blir det ett nej från Kammarkollegiet, så måste den sjuke processa vidare i Statens skaderegleringsnämnd. Tyvärr går det inte att ta detta ärende till domstol för en normal skadeståndsrättslig prövning. Kontakter och byråkrati med försäkringsbolag och myndigheter ska dessa sjukdomsdrabbade hantera hela livet, på grund av det oerhört krångliga upplägget. Sam­tidigt ska de göra sitt allra bästa för att leva, anstränga sig för att kanske­ arbeta deltid för sin överlevnad, behandla sin sjukdom med mycket starka mediciner, och habi­litera sig.

    Många av barnen som drabbades av den livslånga biverkningen efter det farliga vaccinet är nu vuxna. De ska försöka flytta hemifrån, om narkolepsin och ekonomin medger det. Alla vet att det kostar om man vill skaffa eget boende och liv – inte minst i storstadsområdena.

    I dagarna har Läkemedelsförsäkringen begärt in påskrivna överlåtelsehandlingar. Staten och för­säkringen kräver att de drabbade avsäger sig möjlig­heten att föra en process mot läkemedels­bolaget eller staten, eller någon annan inblandad part. Skriver man inte under avsägelsen, så kommer eventuella utbetalningar att stoppas.

    Förstå besvikelsen. Först förstör statens vaccinationskampanj dessa människors liv på det värsta sätt som är möjligt. De unga gjorde som alla ville och begärde – de vaccinerade sig för att förhindra en påstått farlig smitta från att sprida sig och drabba andra. De har gjort den största uppoffringen som vi kan tänka oss. Sedan går åren, med försök att sopa ansvaret under mattan och att smita från ett rimligt skadestånd för det livslånga lidande som vaccinet orsakade.

    Nu dras tumskruvarna alltså åt. För att ens få de små ersättningarna så ska skriftliga löften krävas in så att staten och läkemedelsbolaget slipper jobbiga tvister om rimligare ersättningar.

    Ett par exempel. En tjej som nu är 18 år måste själv bedöma detta ultimatum, eftersom hon nyss har blivit myndig. Vad ska en förälder råda henne? I ett annat fall ska föräldrar till en omyndig pojke skriva under för sonen, beslut som får oöverskådliga följder under resten av barnets liv. Bär i tanke att vi föräldrar även undertecknade hälsovårdens tillstånd att vaccinera våra barn 2009, och att vi redan ­känner ett tungt ansvar för det som drabbade dem.

    Gabriel Wikström, vart tog du vägen? Det har gått många månader sedan lagen trädde i kraft, var är de 10 miljonerna? Eller handlar det egentligen om ett par futtiga tusenlappar i månaden? Förklara gärna. Det har gått över ett år sedan du fick de här frågorna första gången, utan att svara.

    Förstå att samhället skulle tjäna på att ge dessa drabbade en vettig grund att bygga på, att leva för och kanske därigenom bli nyttiga och skattebetalande vuxna. I stället för att hanka sig fram, inte bara i sjukdom utan även i fattigdom. Om de känner sig pressade att arbeta mer än sjukdomen tillåter så är risken överhängande att det i stället slutar ännu sämre.

    Förstå också att nästa gång som du eller en ­annan sjukvårdsminister begär att hela landet vacci­nerar sig mot en befarad pandemi, så kommer vi alla i Sverige att sätta risken och nyttan med att ställa upp i relation till hur den här tragedin hanterades. Hittills, som kanske även du inser, med ett oacceptabelt dåligt resultat. Framför allt på ett mänskligt plan, men troligen även från ett krasst samhällsekonomiskt perspektiv.

    Charles Olsson

    anhörig till narkolepsidrabbad

    Annons
    Annons
    X

    Sjukvårdsminister Gabriel Wikström och artikelförfattaren Charles Olsson.

    Foto: SvD, privat Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X