”Varför ställer partierna upp i kyrkovalet – egentligen?”

Förre kyrkomötesledamoten Bengt Olof Dike ställer ett antal frågor i anslutning till mitt debattinlägg ”Partipolitiken hotar att rasera Svenska kyrkan” (23/7). Jag gör ett försök till klarläggande, skriver Gunnar Hyltén-Cavallius i en slutreplik.

Under strecket
Publicerad

Den 17 september äger kyrkovalet rum. De röstberättigad bör sätta sig in i de olika nomineringsgruppernas program men också reflektera över den djupare frågan: vilken bevekelsegrund har respektive parti? Det skriver debattören Gunnar Hyltén-Cavallius.

Foto: Vilhelm Stokstad/TT
Annons

Varför har inte kyrkan imploderat förut, undrar Bengt Olof Dike i repliken och fortsätter: ”Det var inte länge sedan partierna var ensamma på täppan i kyrkovalen”. Nåja, den första obundna gruppen, POSK, bildades 1987; det är faktiskt 30 år sedan. Skallet mot de politiska partierna i Svenska kyrkan har först de senaste åren ”nått decibelhöga nivåer”, heter det vidare. Nomineringsgruppen Frimodig kyrka sägs vara en av mest högljudda kritikerna.

I själva verket har systemet med kyrkans koppling till politiska partier funnits länge men också ett visst ifrågasättande av denna modell. Redan 1930 varnade Einar Billing i boken ”Den svenska folkkyrkan” för att göra partipolitiska hänsyn. Billing propagerade på sin tid för folkkyrkan – i likhet med flera av dagens politiska partier. Men han betonade den religiöst motiverade folkkyrkans idé. Det vill säga, det viktigaste för Billing och hans meningsfränder var vad som bäst tjänade kyrkans rent religiösa uppgift. Vi många i olika läger som idag kritiserar de politiska partiernas engagemang i kyrkan har med sorg upptäckt att det snarast är partiprogrammens huvudsakliga mål som sätts i första rummet. Dike tycks inte ha iakttagit detta.

Annons
Annons
Annons