Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Varför skulle inte lättkränkta ha viktiga saker att berätta?

I en taxi genom Södermalm började jag och chauffören i 50-årsåldern prata om barnprogram från 1970-talet.

Enligt honom var dessa alldeles för politiska, det gick knappt att sätta sig framför tv:n på barnprogramstid utan att "kommunisten Claire Wikholm tuggade äpple med öppen mun i fejset på en".

Annons
X

Kudos för en fantastisk formulering, men bakläxa i sakfrågan. Vänsterpolitiska barnprogram var lika sällsynta då som nu. Trots att taximannen var ursäker på sin sak kunde han inte avge fler exempel. Jag försökte hjälpa honom med Ville, Valle och Viktor, men det mindes han inte alls...

Denna anekdot illustrerar debattklimatets egen global warming-kris.

Så jag frågade honom i stället vilka program han gillade som barn. Och då bara rann det ur honom: Staffan & Bengt! Beppe! Balthazar! Från A till Ö! Fablernas värld! Mupparna! Fem myror! Trazan!

"Men om du nu bara minns en enda rödhårig programpresentatör med vänsteragenda, och MASSOR av barnprogram som var bra och opolitiska, då kanske det inte riktigt stämmer att nästan all barn-tv på 1970-talet var politisk?" frågade jag.

"Jo, men allt annat!" svarade han, som den där lilla äggskalsskärvan i stekpannan som är omöjlig att fiska upp med stekspaden.

Varpå han pekade han på ett gäng killar med invandrarutseende på trottoaren och bytte samtalsämne.

Denna anekdot illustrerar debattklimatets egen global warming-kris. Det som hettar upp medieatmosfären är alla dessa falsifierande vandringsmyter om dagens och gårdagens tillstånd:

"Alla 70-talsbarnprogram var tokvänster."

"Alla är så lättkränkta i dag."

Det senare exemplet yttrat av statsvetaren och debattkrönikören Stig-Björn Ljunggren i Expressen härom veckan – de vanliga slängiga utfallen mot "identitetspolitiken", det politiskt korrekta och "alla lättkränkta".

Visst kan man diskutera, och raljera, över lättkränkthet. Men det kräver konkreta exempel. Stig-Björn utgick från "avgångskraven" på SVT-debattprogramledaren som nämnde Ku Klux Klan i en konstig kontext, men svingade därefter vilt med trubbig lans mot precis all upplevelse av minoritetskränkthet. Och som slutsats hoppades han att "alla enögda jävlar nu tar åt sig rejält av denna artikel. Att ni känner er kränkta. Det mår ni bra av".

Men det är ju nästan bara vita medelålders män som pratar om "alla kränkta", och då i form av flummigt fingerpekande. Det enda mönster man kan se är av intoleranta män som höjer rösten för att definiera sig själva.

Och de enda verkligt lättkränkta personer jag kan se som just ett lättkränkt kollektiv är samma obekväma svenne-ponkar som spyr galla över först Zara Larsson och sedan alla "lättkränkta" som tog illa upp.

Alla blir vi som individer reellt kränkta ibland. I skolan, arbetslivet, relationer. Naturligtvis ser vi enögt på de situationerna. Och inte skulle vi – efter att ha fått sparken, blivit dumpade av partnern, fått fel betyg, blivit sexuellt eller rasistiskt trakasserade – "må bra" av att läsa en Stig-Björn-krönika om hur enögda och lättkränkta vi är?

Och varför skulle inte "lättkränkta" människor kunna ha livsviktiga saker att berätta? Tänk om dessa pompösa svenska cigarrklubbsherrar förmådde vara nyfikna på andra människor som tänker och upplever saker annorlunda än dem själva, ifrågasätta sig själva hellre än alla andra, tänkte ett varv till innan deadline.

Det skulle, som ingen annan åtgärd, kunna hejda debattklimatkrisen.

Följ oss på Facebook!

Vi ger dig riktigt bra saker att läsa, titta på och inspireras av!

Facebook

Till Toppen