Annons
X
Annons
X

”Varför reagerar Sverige först nu?”

KULTURDEBATT Först när vi inser att vår egen självbild är en lögn kommer vi att kunna börja lyssna på riktigt. Negar Naseh vaknar upp dagen efter valet och känner en upprördhet över rasismen som har bubblat under ytan i 20 år.

Jubel i söndags på SD:s valvaka.
Jubel i söndags på SD:s valvaka. Foto: LARS PEHRSON

Morgonen efter valet, september 2014.

Radions rapportering från gårdagens val avbryts för Ekot. Det sista inslaget handlar om 260 afrikanska migranter som har hittats utanför Libyens kust. Alla utom 26 har dött. ”Det är så många döda kroppar som flyter omkring i vattnet”, säger talespersonen. Klipp tillbaka till morgonstudion som vrider och vänder på valresultatet. Statsvetare avlöser varandra i jakten på svar. Hm. Ja, det återstå att se. Det blir en svår höst. Hm. Det går inte att säga nu. Och så vidare.

Jag borde skriva vidare på mitt manus. Jag borde lägga tankarna på gårdagens val åt sidan och tänka på annat. Men det går inte riktigt. Jag upplever hur mitt liv och sådant jag inte har reflekterat kring på väldigt länge tränger sig in i röran som gårdagens valresultat lämnade efter sig.

Annons
X

När var Sverige ett föregångsland? Inte under min livstid.

Uppsala 1994. Jag var tio år gammal och slutet på ett moderatstyre närmade sig. Pajaserna i Ny demokrati fick utrymme i medier samtidigt som de tilläts påverka politiken. Lasermannen terroriserade oss. Jag hörde de vuxna samtala om hur de inte trodde att polisen kunde hjälpa oss, att det enda de kunde göra för att skydda sina barn och sig själva var att bilda brigader och beväpna sig.

Malmö 2004. Jag var 20 år gammal och under en kort tid engagerad i Asylgruppen. Vi hjälpte papperslösa med det de kunde tänkas behöva. Boende, mat, sjukvård, läxläsning för barn, svenskundervisning för vuxna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jourtelefonen ringde och en familj från Kosovo behövde någonstans att sova. De hade sovit på gatan. Två små barn, den äldste apatisk. Modern grät. Fadern kedjerökte. Den yngste sonen försökte prata med sin bror, skämta med honom. De hade fått avslag.

    Jag ringde på annonser om lägenhetsuthyrning och alla svarade nej när jag sa att det var till en flyktingfamilj som gömde sig. Jag borde kanske ha ljugit, men det hade jag inte lust med. Alla utom en sade nej. Och han tyckte inte om att det var så många invandrare i Sverige, men jag ”lät ju söt” och om han fick träffa mig så kanske det kunde gå.

    **2014. Jag är 30 år. **Jag är svensk och iransk. Uppvuxen i Sverige, men med persiska som modersmål. Jag skriver böcker och jag är snart färdigutbildad läkare. Det gick bra för mig i Sverige på ett sätt som det inte hade kunnat gå för min föräldrageneration. Ända sedan barnsben har jag fått höra om det rasistiska samhället jag vuxit upp i. Dom och vi.

    Jag har alltid varit medveten om min position och hur jag måste vara hård. Hård utanpå för att inte ta illa vid mig. Jag har sett den institutionaliserade rasismen göra offer av en generation välutbildade revolutionära iranier. Det är oförlåtligt. Men det händer över hela världen. Det är flyktingens globala öde att inte bli lyssnad på.

    **Hur kommer **det sig att upprördheten över rasismen kommer i detta nu? Varför denna latens? Har vi inte vetat om att Sverige är ett land fyllt av rasism och diskriminering? Det kan väl inte ha undgått någon. Eller?

    Ja, vi är 87 procent mot rasism, men det räckte inte till. 95 procent mot rasism skulle inte heller räcka. Jimmie och hans vänner har tagit på sig illasittande kostymer och inte ens en välsignelse från Breivik till Sveriges fascistiska partier för deras försök att med demokratiska medel komma till makten tycks skrämma bort väljarna.

    Så.

    Så när ska vi lyssna på dessa väljare? Aldrig? Jag tror att det finns en vits med att lyssna på dem. Jag tror att det ibland dem gömmer sig lärare, vårdpersonal med flera som efter ett helt arbetsliv har svårt att betala hyran med sin pension. Jag tror att de arbetslösas röster bör höras mer.

    Och hur är det med SD-väljare i medelklassen, en grupp som har ökat i detta val, vad är deras anledningar? Jag vill veta. Jag blev lika förvånad som alla andra över att det ekonomiska förtroendet för Moderaterna fortfarande var störst, men att det inte längre räckte för att vinna ett val. Urholkningen av det välfärdssystem som har ersatts med tunna nyliberala väggar har gått för långt. Det ekar tomt och människor faller igenom.

    Jag är inte offret. Det är svensken som röstar på Sverigedemokraterna och svensken som blundar för den breda rasismen som finns i landet. För innan vi erkänner att den framgångsrika solidariska klappa-sig-själv-på-axeln-självbilden är en chimär och en lögn så kommer vi inte att lyssna på det sätt vi behöver.

    Vakna. Kampen fortsätter. Kroppar fortsätter att färga Medelhavet rött. Fler murar än någonsin byggs runt om i världen, mellan Bulgarien–Turkiet, Grekland–Turkiet, Kina–Nordkorea, Thailand–Malaysia, Israel –Västbanken, Saudiarabien– Yemen–Irak, Indien–Bangladesh, Botswana–Zimbabwe.

    Lyssna och därefter: lyft blicken.

    Negar Naseh

    Annons
    Annons
    X

    Jubel i söndags på SD:s valvaka.

    Foto: LARS PEHRSON Bild 1 av 3

    102 afrikanska migranter räddades av Libyens kustbevakning i måndags. Tre hittades döda och tre saknades.

    Foto: ISMAIL ZITOUNY /REUTER Bild 2 av 3

    Negar Naseh är författare och läkarstudent. Hon verkar även som litteraturkritiker i SvD. I våras debuterade hon med ”Under all denna vinter”.

    Foto: PONTUS LUNDAHL/TT Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X