Annons
X
Annons
X

Lars Nystedt: Varför kan inte påsken stå still?

Den krångliga regeln om när påskdagen infaller – första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen – har en märkvärdig historia som kastar ljus över såväl kalendrarnas som de kyrkliga traditionernas historik.

Den krångliga regeln som styr påsken: första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen.
Den krångliga regeln som styr påsken: första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen. Foto: Orlin Wagner/AP

När skall vi fira en årsdag? Frågan förefaller förvånande eftersom svaret är så självklart: på rätt datum naturligtvis. Är någon född den 9 juni skall hon firas den 9 juni. Det finns emellertid ett märkligt undantag från denna regel om ett konstant datum och det är frågan om när vi skall fira Jesu uppståndelse, det som vi kallar påsken.

Påskdagen kan ju infalla när som helst mellan 22 mars och 25 april. Regeln lyder: första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen. Det är en märkvärdigt krånglig regel. Hur har det blivit så? Och det finns en märkvärdighet till med den, nämligen att om någon försöker använda den för att beräkna datum för påsken, så kan hon hamna alldeles fel. Hur kan detta komma sig?

Låt oss börja från början. Bibeln berättar i andra Mosebok att Israels barn redan före Moses firade en vårfest till Herrens ära. Farao vill inte tillåta det och det misshagar Herren. Därför skall hans ängel gå från hus till hus och döda allt förstfött, både människor och boskap. Men Israels barn skall ta ett årsgammalt lamm och den fjortonde dagen i månaden, vid fullmåne, slakta det och stryka litet av dess blod på sin dörrpost. Då skall Herrens ängel gå förbi det huset. Detta fruktansvärda blodbad fick Farao att släppa Israels barn som skyndsamt gav sig iväg. Givetvis är denna befrielse från slaveriet något som måste ihågkommas under alla tider. Uttåget ur Egypten gav den gamla vårfesten både ett nytt namn och en ny innebörd. Festen kom att kallas pasach som betyder ”gå förbi” och som senare har blivit vårt ord ”påsk”. På engelska finns för övrigt synonymen passover.

Annons
X

Nu måste det göras plats för en kommentar om kalendrar. Det finns i princip två möjliga kalendrar och en omöjlig. Den ena kalendern är en så kallad solkalender som bygger på solens rörelse. Det är den vi använder oss av. Dess grundläggande enhet är året och ett visst datum infaller alltid vid samma årstid. Däremot är den inte sammankopplad med månen. Året är visserligen indelat i månader, men nymånen kan inträffa när som helst under en månad.

Den andra kalendern är byggd på månen och dess faser. Muslimernas kalender är en månkalender. Varje ny månad börjar i och med nymåne. Eftersom ett månvarv är 29,5 dygn, blir månaderna, som ju måste vara ett heltal antal dagar, omväxlande 29 och 30 dagar långa. Ett år är 12 månader, vilket blir 354 dagar. Det är 11 dagar kortare än ett solvarv. Därför kommer månkalendern att förflytta sig runt de naturliga årstidernas år med en hastighet av ett varv på 33 år så som den muslimska kalendern gör. Fastemånaden Ramadan kan exempelvis inträffa när som helst under vårt solår.

Den tredje möjligheten är att försöka sammansmälta en sol- och en månkalender, vilket egentligen är en omöjlighet. Israelernas kalender är en sådan. Varje månad börjar i och med nymåne. Men judarna kan inte tillåta kalendern att vandra året runt som den muslimska kalendern gör. Moses har ju kungjort att månaden Nisan, den månad då de släpptes ut ur Egypten, skall vara en vårmånad. Därför stoppar man ungefär vart tredje år in en extramånad före månaden Nisan, så att Nisan skall behålla sitt läge på våren. Denna regel att året ibland har tolv månader, ibland tretton iakttas fortfarande. Detta kan ge märkliga effekter. Så till exempel förklarade sig staten Israel självständig den 14 maj 1948. Enligt den judiska kalendern var det den 4 Ijar, och följaktligen är den 4 Ijar Israels nationaldag. År 1999 motsvarade det den 21 maj och år 2000 den 10 maj.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nu kan vi återgå till påsken. I Nya Testamentet är de tre synoptiska evangelierna eniga om att nattvarden instiftades vid den måltid då påskalammet åts, det vill säga den 13 Nisan. Senare samma kväll häktas Jesus och nästa dag förhörs han och korsfästs. Den 14 är det fullmåne, liksom det är fullmåne den 14 i varje månad i den judiska kalendern. Redan samma kväll tar man ner Jesu kropp från korset och lägger den i en grav. Enligt judarna kunde den inte hänga kvar eftersom dagen därpå det året var en sabbat. På morgonen nästa dag upptäcks att graven är tom.

    Detta innebär alltså att nattvarden instiftas på en torsdag, att Jesus korsfästs på en fredag och att han uppstår natten till söndagen, och denna söndag kommer efter fullmånen i vårmånaden Nisan.

    Johannes evangelium skiljer sig något i dateringen vilket har givit upphov till oändliga svårigheter. Enligt 19 kapitlet korsfästs Jesus på tillredelsedagen, det vill säga en dag tidigare än vad de tre övriga evangelierna anger. Denna datering har givits en teologisk tolkning. Eftersom Jesus då offras samma dag som påsklammet offras, kan han uppfattas som Guds offerlamm som dör för världens synder. Paulus uttrycker den tanken i första brevet till korint: ”vårt påsklamm, Kristus, är slaktat”. Man kan jämföra med psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktat”. Uppståndelsen skulle då ha skett den 14 Nisan, som inte var en söndag.

    Det dröjde innan de kristna församlingarna började fira påsk. Ett sådant firande omtalas ingenstans i Apostlagärningarna. I stället blev det så att varje söndag blev en dag då man högtidlighöll Herrens uppståndelse. Det var på så sätt som de kristna kom att ersätta judarnas sabbat på lördagen med sin egen helg på söndagen. Många menar att om inte detta brott mot traditionen ägt rum, hade kristendomen aldrig blivit något annat än en judisk sekt.

    Så småningom växte dock ett påskfirande fram och var i slutet av andra århundradet allmänt utbrett – dock inte på samma dagar överallt. Grovt sett kan man säga att kyrkorna i Mindre Asien firade påsken enligt Johannes evangelium den 14 Nisan, alltså samtidigt som judarnas pasach. De kallades därför för ”kvartodecimaner”, det vill säga fjortondagingar. De västliga kyrkorna däremot firade påsken enligt de synoptiska evangelierna, alltid på en söndag och efter fullmånen i vårmånaden. Dessutom fanns en regel att den inte fick firas samtidigt med judarnas pasach. Sammanföll de fick påsken skjutas på en vecka.

    Ett förhållande som bekymrade många kristna var att man inte på egen hand kunde bestämma tidpunkten för påsken, utan var tvungna att avvakta Högsta Rådets i Jerusalem beslut om när månaden Nisan skulle börja. Det var ju Högsta Rådet som avgjorde om det skulle inskjutas en extramånad eller inte. Många församlingar löste det problemet så, att eftersom Nisan var en vårmånad och våren kunde anses börja i och med vårdagjämningen, kunde man säga att första fullmånen efter vårdagjämningen var månaden Nisans fullmåne.
    I och med det var den krångliga regeln för påskens placering klar: ”första söndag efter första fullmåne efter vårdagjämningen.” Vid första ögonkastet kan det tyckas att regeln inte är så krånglig att tillämpa. Man avvaktar vårdagjämningen; man observerar därefter månen och konstaterar när det blir fullmåne. Nästa söndag är påskdagen. Den här metoden har emellertid en nackdel. Den betyder att man inte kan få reda på påskens datum förrän högst en vecka i förväg. De flesta av oss vill ha en betydligt längre förvarning, helst flera år.

    Värre är dock att regeln har inbyggd en källa till flertydighet. Både fullmåne och vårdagjämning inträffar – inte en hel dag – utan ett visst ögonblick. Antag att det ett visst år blir fullmåne i Rom en lördagskväll strax före midnatt, vilket gör att påsken skall firas dagen därpå som är en söndag. I Jerusalem har lokal tid redan hunnit bli några minuter in på söndag, och det innebär att påsken där inte skall firas förrän nästa söndag, en vecka senare. Om nu alla kristna skall fira påsk samma dag, vem skall då ha tolkningsföreträde – Rom eller Jerusalem?

    Den lösning man valde var att fastslå, att vårdagjämningen inträffar den 25 mars, vilket Caesar hade bestämt att den gjorde i den Julianska kalendern – och detta oberoende av när den astronomiskt inträffar. Man behandlade fullmånen på liknande sätt. Redan i antiken hade man upptäckt att fullmånarna hade en period på 19 år, den så kallade Metonska cykeln. 19 år är mycket nära 235 månvarv. Det slår fel endast på halvannan timme. Två almanackor som skiljer sig åt med 19 år har fullmånarna på samma datum. Det kan skilja sig åt med någon dag fram eller tillbaka, beroende på att åren i den Metonska cykeln, liksom för övrigt alla astronomiska år inte är ett helt antal dagar.

    År 325 samlades kyrkofäderna under kejsar Konstantins ledning till ett mycket berömt möte i Nicaea. På dagordningen stod bland annat att bestämma om påskens placering. Bland besluten kan märkas att kvartodecimanerna stämplades som kättare. Vidare beslöt man att fullmånarna skulle beräknas efter den Metonska cykeln. Detta innebär dock ett fel på 90 minuter på nitton år, det vill säga från en cykel till nästa, och felen adderar ihop sig till ett dygn på 300 år eller tre dagar på tusen år.

    Dessutom flyttade man tillbaka vårdagjämningen från den 25 mars till den 21 mars med motiveringen att den faktiskt hade flyttat sig och nu inträffade på himlen den 21 mars. Det är märkligt att man inte misstänkte att den skulle fortsätta sin makliga vandring i almanackan utan fastlade den till den 21 mars för all framtid.

    Genom beslutet i Nicaea blev det nu möjligt att räkna ut i förväg när påsken skulle inträffa. Men det var inte lätt att tolka tabellerna. Det fordrades kunskap om söndagsbokstav och gyllental med mera. Under nästan tusen år förde matematiken i västerlandet en tynande tillvaro. Det fanns egentligen bara ett enda matematiskt problem som behandlades och det var frågan om när påsken skulle infalla. Det latinska ordet computus, som egentligen betydde att göra beräkningar i största allmänhet fick under denna tid den betydligt snävare innebörden ”att göra upp tabeller för påsken”. I varje kloster och i varje stift skulle det finnas åtminstone någon som kunde upprätta och tolka sådana tabeller.

    Sådan var situationen genom hela medeltiden och renässansen, men allt eftersom seklerna gick avlägsnade sig den kyrkliga och den astronomiska vårdagjämningen från varandra, liksom även den kalendariska och den himmelska fullmånen. Man blev mer och mer klar över att påsken firades vid fel tidpunkt. Något måste göras. År 1585 låg vårdagjämningen 10 dagar fel och fullmånen på himlen kom 4 dagar senare än den skulle. I sin berömda bulla ”Inter gravissimas” flyttade påven Gregorius XIII 4 dagar på fullmånen och tog bort 10 dagar i almanackan, så att naturens vårdagjämning åter skulle infalla den 21 mars. Samtidigt minskade han årets längd med 11 minuter genom att dra in på antalet skottår. På det sättet hindrade han vårdagjämningen att fortsätta att vandra iväg från den 21 mars. Detta är den berömda Gregorianska kalenderreformen och den enda orsaken till den var påskens placering!

    Vårdagjämningen anses alltså numera alltid inträffa den 21 mars även om den ibland, som i år, infaller den 20 mars, och påskens fullmåne beräknas fortfarande efter Metons cykel, vilket kan skilja sig från den observerbara månen med upp till två dygn. Sverige försökte ett antal år att, ensamt i Europa, beräkna påsken astronomiskt korrekt. Detta ledde år 1818 till den märkliga situationen att, trots att Sverige och Norge var i personalunion, så firade vi inte påsk samtidigt utan med en veckas mellanrum.

    Numera räknar även Sverige med de av människan fastlagda data för vårdagjämning och fullmåne i stället för de observerbara. Man erinrar sig historien om fanjunkaren som undervisade inkallade beväringar i kartläsning. ”Kom ihåg”, sade han, ”att om kartan och verkligheten inte stämmer överens, så är det kartan som gäller!”

    Det finns krafter inom kyrkorna som arbetar för en ny påskreform, till exempel att påsken skall firas första söndagen i april. Det anses inte finnas några teologiska hinder för detta. Däremot måste påskdagen alltid firas på en söndag. Sedan kan man fråga sig hur en sådan reform skulle mottas. Vi människor är ofta konservativa varelser.

    Lars Nystedt
    Lars Nystedt har varit universitetslektor i matematik vid Stockholms universitet

    Annons
    Annons
    X

    Den krångliga regeln som styr påsken: första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen.

    Foto: Orlin Wagner/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X