Annons
X
Annons
X

Aron Aspenström: Varför Haga inte blev som Christiania

(uppdaterad)

En ny bok beskriver hur politisk aktivism och gräsrotsrörelser har präglat utvecklingen på olika sätt i två stadsdelar i Göteborg och Köpenhamn. 60-talets och 70-talets debatter om rivningar var helt annorlunda än i dag.

Christiania
Christiania Foto: AP

Möllevången i min nuvarande hemstad Malmö är en stadsdel vars utbud av falafelrestauranger, guldhandlare, billiga ölställen, kaféer med politisk vänsterprägel, presentbutiker med ”allt för 10 kronor”, polska mataffärer, frisörsalonger med solblekta foton på 80-talsfrisyrer samt små jourbutiker med läskstaplar, fruktflak och arabisktalande expediter förefaller vara detsamma nu som för tio–femton år sedan.

Området har förvisso kompletterats med en och annan hippare kaffebar men i övrigt är känslan densamma: en stadskaraktär som många skulle kalla okonstlad, oordnad, spontan, genuin eller ”äkta”. En stadsdel präglad av Malmös många kulturer och heterogena befolkning och med samma ruffiga, kosmopolitiska prägel som i exempelvis många östliga delar av Berlin (vilket för övrigt är en jämförelse som många yngre malmöiter hört till leda).

Samtidigt kan man förundras över att stadsdelen ännu inte intagits av mer köpstarka invånare, att stadsdelen ännu inte tagit nästa steg i den process som kallas gentrifiering och som tycks vara alla städers öde i västvärlden. Gentrifiering är för övrigt ett begrepp som börjar bli allmänt vedertaget, även om min ordbehandlare fortfarande signalerar stavfel och i stället föreslår ”centrifugering”… Kortfattat går det ut på att invånare med hög socioekonomisk status flyttar in i stadsdelar som tidigare dominerats av befolkning ur lägre samhällsklasser. Genom renovering av befintliga fastigheter, nybyggnation och andra investeringar uppgraderas området och de nya, mer köpstarka invånarna tränger gradvis undan de ursprungliga. Detta sker i olika stadier som kan se väldigt olika ut även om grundmekanismerna är de samma världen över.

Annons
X

Tvärs över sundet, i den danska huvudstaden, finns emellertid ett stadsbyggnadsfenomen som visar på en annan väg. Jag tänker givetvis på Christiania, den 34 hektar stora fristaden med cirka 1000 invånare mitt i centrala Köpenhamn, som år 2011 firade 40-årsjubileum. Att den kollektivt ägda enklaven lyckats överleva så länge under innerstadens hårda kommersialiserings- och gentrifieringstryck kan vara svårt att förstå. Men att orsakerna är komplexa står klart, och en jämförelse med grannlandet Sverige kan vara belysande.

I en nyutkommen bok,
Stad i rörelse. Stadsomvandlingen och striderna om Haga och Christiania (Atlas) av
Håkan Thörn, görs en sådan jämförelse. Thörn är professor i sociologi vid Göteborgs universitet, och har tidigare skrivit ett flertal böcker om sociala rörelser och globalisering. I hans nya bok beskrivs hur gräsrotsrörelser och politisk aktivism i Haga i Göteborg respektive Christiania i Köpenhamn på olika sätt har präglat utvecklingen av dessa stadsdelar. Båda platserna blev i början av 70-talet skandinaviska centrum för urban alternativkultur och många människor i samhällets utkanter fann här en fredad zon. Men en av huvudfrågorna i boken är varför Christiania fortfarande är en fristad helt utan reklam, bostadsrätter och Starbuckskaféer medan Haga, ursprungligen en gammal arbetarstadsdel, nu är en gentrifierad boplats för en välbärgad och kulturmedveten medelklass.

De två stadsdelarna har liknande grundförutsättningar i och med att båda ligger i europeiska stadskärnor. Det gör att de kommer i maktens och mediernas fokus på ett helt annat sätt än om de, som andra alternativbyar, legat på landsbygden eller i städers periferi. Innerstaden beskrivs i boken som en ”frontstage” vilket skall förstås som stadens scen eller dess framsida. Det är här makten och de samhälleliga eliterna manifesteras, och enligt många urbanforskare är det i kampen om produktionen av detta urbana rum som centrala samhällskonflikter utspelas idag.

Stäng

SvD GÖTEBORG – dagligt nyhetsbrev med de viktigaste nyheterna från Göteborg (må-fr)

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Till exempel kan vi se hur konflikterna på gatorna i Husby den senaste veckan blottar djupa sprickor i vårt samhälle. Men även om dessa kravaller inte sker i stadskärnan utan i stadens periferi, långt bort från ”frontstage”, så får de vara i absoluta centrum av mediernas sensationslystna nyhetsrapporteringar.

    Den danska fristaden är ursprungligen ett gammalt militärområde med anor från 1600-talet, vars konkret fysiska gränser mot den övriga staden är skarpa. Här finns dessutom vatten och grönområden vilket tillsammans med de slitna kasernbyggnaderna ger en ännu mer exotisk karaktär. Hagas territoriella gränser mot intilliggande stadsdelar är betydligt diffusare. Enligt Thörn kan detta ses som en spegling av att invånarnas kamp mot rivningar saknade ett gemensamt, kontinuerligt enande projekt. För medan christianiterna hela tiden kunnat samlas kring kampen
    för sin fristad
    mot den danska staten, vars mark man ockuperat sedan 1971, var hagaborna mer splittrade i sina politiska mobiliseringar eftersom ägarsituationen och därmed fiendebilden här var mer diversifierad. Detta pekar författaren ut som en huvudorsak till de parallella stadskampernas skilda utgångar.

    En annan orsak var att christianiterna kunde utnyttja olika typer av tomrum. Dels ett uppenbart fysiskt – att man bröt sig in på ett övergivet område och tog det i besittning – men också ett tidsmässigt. För efter att militären försvunnit från den statliga egendomen rådde en osäkerhet kring huruvida platsen skulle tas över av kommunen eller ej. I detta limbo agerade ockupanterna, vilket fick konsekvensen att området fortfarande, efter fyra decennier, förblivit i ett oklart tillstånd mellan att vara statligt, kommunalt eller – med den borgerliga regeringen under 2000-talets första årtionde – privat ägd mark.

    Trots att Christianias fysiska yttre gränser är väldefinierade har platsen aldrig varit sluten. I stället har man strävat efter total öppenhet vilket enligt Thörn bidragit till fristadens popularitet och därmed dess överlevnad. Stadsdelen har nämligen ett starkt folkligt stöd och att den dessutom kommit att bli en av landets tre främsta turistattraktioner har varit mycket viktigt i debatterna om dess existensberättigande.

    Att ockuperade stadsdelar har en offentlig karaktär är dock inte självklart. Boken pekar på exempel i Berlin som varit mer slutet separatistiska och där aktivisterna snarare velat skapa sitt eget utopiska frirum. Utopier riskerar ju som bekant att vara exkluderande. I stället redogör boken för begreppet
    heterotopi som med författarens ord medger en rumslig ”samexistens av många olika typer av socialt-rumsliga organisationsprinciper och relationer till omgivningen”. Heterotopier uppstår gärna i stadens mellanrum, i sprickor i väletablerade sociala ordningar, och både Haga och Christiania kan under 70- och 80-talet sägas haft en heterotopisk karaktär.

    Modernismens samhällsbyggande hade också en utopi om en bättre värld och ”Stad i rörelse” ger en uttömmande redogörelse för hur och varför den sociala ingenjörskonsten orsakade den rivningsvåg som svepte över landet i folkhemmets namn samt hur debatterna lät kring detta. En av den berättelsens mest tongivande gestalter, arkitekten Uno Åhrén, ges ett mångfasetterat porträtt. Han hade svårt för sin dubbla roll som dels rationell och objektiv expert inom folkhemsbygget, dels demokratisk förkämpe på folkets nivå. Det var han som tillsammans med nationalekonomen Gunnar Myrdal etablerade ”sanering” (läs rivning) som en central fråga för stadsplanering och bostadspolitik. Man skulle rensa upp i slummen. Med sin utredning om hur undermåliga och trånga arbetarklassens bostäder var lyckades Åhrén och Myrdal övertyga hela det styrande etablissemanget att detta var rätt väg att gå.

    En vanlig retorik när äldre bebyggelse skulle rivas var enligt boken ett slags ”falsk darwinism” enligt vilken hus blev förslummade och rivningsmogna ungefär som en levande organism som slutligen måste dö. Det legitimerade rivningarna med en slags naturlig lagbundenhet, vilken i sin tur bidrog till att svartmåla hela stadsdelar genom att döma ut dem som föråldrade och uttjänta. Det är en slags territoriell stigmatisering som senare paradoxalt nog kom att drabba även miljonprogramsbebyggelsen, fast då med omvända förtecken.

    Saneringsmotståndarna i Hagastriden använde i sin tur enligt Thörn främst två argument: Å ena sidan det sociala argumentet, det vill säga att den sociala strukturen och den unika platsbundna sociala gemenskapen i den gamla bebyggelsen måste bevaras. Å andra sidan kulturarvsargumentet, vilket innebär att husen och stadsdelen som helhet har ett unikt historiskt värde och därför bör bevaras som byggnadsminnen.

    Historien om hur den sociala ingenjörskonsten under 80-talet övergick i vad man kan kalla en liberal ingenjörskonst samt hur stadskamperna förhållit sig till detta innehåller både loopar och motsägelser. Exempelvis var ju många av dem som kämpade för Hagas bevarande unga studenter som inte hade någon vardaglig erfarenhet av den arbetarmiljö de stred för.

    Att mycket av den ursprungliga bebyggelsen i Haga genom ”husnallarnas”, ”slumstormarnas” och andra aktivisters protestaktioner räddades undan rivning beskrivs vidare av en person i boken som att ”operationen lyckades men patienten dog”. Det är en träffande bild av stadskampens paradox. I stället för att rivas rustades de gamla arbetarbostäderna upp med hyreshöjningar som följd. Få av dem som kämpat mot folkhemsbyggets stadssaneringar hade råd att bo kvar.

    Möjligen ser vi snart hur historien upprepar sig när över en halv miljon lägenheter i miljonprogrammet står inför renoveringar de närmaste åren. På senare år har det i både Stockholm och Göteborg rests protester mot de hyreshöjningar som de påbörjade renoveringarna medfört, och kanske, frågar sig författaren, ser vi här början på en ny, nationell urban rörelse med bostadspolitisk agenda.

    Boken är sammanfattningsvis mycket heltäckande, pedagogisk och lyckas belysa gentrifieringsproblematiken ur många vinklar, alla dock från ett vänsterperspektiv, det skall erkännas. Men så är också många urbanforskare kritiska till den liberala stadsstyrning som är motorn bakom kommersialiseringen av våra stadskärnor. Dessutom är det som arkitekt både fascinerande och lite vemodigt att se hur ofta arkitekter förekom i offentliga debatter på 60- och 70-talet. De stod på barrikaderna och verkar ha haft ett samhällsengagemang man inte alls ser lika mycket av inom skrået idag.

    Så går tankarna när jag promenerar mot citytunnelns nya station två stenkast från Möllevångstorget. I samma stund ser jag att snabbmatskedjan Subway öppnat en restaurang alldeles vid torget. Den hade jag missat! Innerstaden tycks alltså ha kastat ytterligare en trevare hit ut i obygden.

    Aron Aspenström
    Arkitekt SAR/MSA.

    Annons

    Christiania

    Foto: AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X