Annons
X
Annons
X

”Varför glömma den hjälp Östeuropa fick?”

Varför utelämna det ekonomiska stöd som Central- och Östeuropa fick efter 1989? Det frågar historikern Andreas Åkerlund efter att ha läst Hynek Pallas krönika i SvD.

[object Object]
Man hamrar mot Berlinmuren i november 1989. Foto: JOHN GAPS III/TT

I sin krönika ”Hör vi inte på flyktingars berättelse den här gången heller?” skriver Hynek Pallas att det saknas ett narrativ för de 40 år som östra Europa behärskades av kommunismen. Han sätter en ”sur gul lapp” på Elisabeth Åsbrinks artikel om Ungern som inte nämner 1956. Jag håller med honom. Östeuropa av i dag går inte att förstå utan erfarenheten av kommunistisk diktatur.

Sedan drar Pallas en parallell mellan Västtyskland och Östeuropa. Östeuropa befinner sig enligt honom i någonting som liknar den period i den tyska historien innan man i landet började tala om Förintelsen. Den parallellen kan man också dra om man vill. Men sedan kommer det underliga. Pallas framställer det som om Östeuropa, till skillnad från Västtyskland och de andra länderna i det krigshärjade Västeuropa, inte fick något stöd efter 1989. ”Vi” (oklart vilka) kommer att få betala dyrt för att vi inte skapade en Marshallhjälp efter 1989 skriver han.

Lika lite som man bör utelämna 1956 från Ungerns historia bör man utelämna de stora hjälpprogram som riktades mot Central- och Östeuropa efter 1989/90. Bara Sverige avsatte under åren 1990–94 4,3 miljarder kronor för hjälp och samarbete, i huvudsak i närområdet, vilket framgår av Ds 1994:134, ”Sveriges Samarbete med Central- och Östeuropa”. I en OECD-rapport från 1996 (”Assistance programmes for Central and Eastern Europe and the former Soviet Union”) finns den hjälp som kom från västeuropeiska länder – både direkt och via den Europeiska kommissionen – men även från USA, Kanada, Japan och Turkiet, kort beskriven. Jag extrapolerade de siffror som finns i rapporten – som innehåller en stor osäkerhet, det ska medges – för att försöka få en uppfattning om hjälpens storlek. Jag kommer fram till att för perioden 1990–94 uppgick insatserna till drygt 28 miljarder US-dollar. Då har jag försökt utesluta skuldavskrivningar (1,6 miljarder), exportkrediter, direkta lån och de tyska kostnaderna för återföreningen.

Annons
X

Även om dessa siffror är osäkra så återstår frågan till Pallas: Hur mycket hjälp måste man ge för att det ska anses vara i paritet med Marshallhjälpen? Varför utesluta denna insats från historieskrivningen om Östeuropa? Även Hynek Pallas artikel förtjänar nog en sur gul lapp för den selektiva varseblivningen. Östeuropas korruption, oligarker och populister finns där trots eller eventuellt på grund av massiva hjälpinsatser, därom kan man strida. Däremot finns de inte där på grund av att hjälpinsatserna uteblev.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Andreas Åkerlund

    Andreas Åkerlund är filosofie doktor i historia, Uppsala universitet. Han arbetar på en bok om akademiskt utbyte och utrikespolitik och har i det sammanhanget haft anledning att studera de svenska samarbetsprogrammen med Central- och Östeuropa efter 1990.

    Hynek Pallas svarar: Det behövs mer än pengar

    **Min första publicerade text **i en svensk dagstidning var en insändare i UNT på 1990-talet. Jag påpekade att det bland västeuropeiska intellektuella fanns en utbredd missuppfattning om att länder som Tjeckien på grund av sina dissidenter skulle resa sig som fågel Fenix ur askan.

    Formuleringen ringer i huvudet när jag läser Andreas Åkerlunds nödvändiga replik på min krönika. Min formulering om Marshallhjälp efter 1989 riktade nämligen blicken bort från ordet ”moral”, som jag också använder, och betonar ekonomin. Den är nu nog så viktig: till de enorma summor Centraleuropa fick från länder som Sverige mellan 1990–1994 bör vi lägga att länder som Tjeckien (och Ungern) blev och fortfarande hör till EU:s stora strukturfonds- och bidragsmottagare.

    Det stora problemet, och skillnaden mot Västtyskland, går utanpå det enbart ekonomiska och de reformer av exempelvis den offentliga sektorn som Tjeckien genomförde på 1990-talet. Även om man kan ha ordentligt kritiska blickar på upprensningen efter nazismen, så var den mer genomgående än någon uppgörelse med kommunismens lakejer. Många av dessa bytte politisk makt mot ekonomisk – några ens symboliska rättegångar har man knappt sett röken av.

    Framför allt fanns en häpnadsväckande naivitet och tilltro till att man med enbart pengar skulle kunna bygga bort diskriminering och djupt rotade, problematiska, attityder. Jag har följt Tjeckiens förhållande till den romska minoriteten sedan de första skisserna till en EU-ansökan. Jag har läst EU:s ”krav” i frågan och sett hur de ännu inte efterlevts, trots att det handlar om grundläggande humanistiska värderingar som står i centrum för det europeiska projektet. På pappret i alla fall.

    För om EU – och detta är förstås ett enormt känsligt påstående – fått långt gående befogenheter över det tjeckiska skolsystemet hade vi i dag inte (trots en dom i EU-domstolen kring detta 2007) haft fortsatt segregering av romer i Tjeckien. Vi hade haft skolor förberedda för flerkulturella perspektiv med exempelvis undervisning om Förintelsen på någotsånär grundläggande nivå. Med dem ett skolväsende som var bättre förberett på invandrare. Ett samhälle som varit något mindre skräckslaget för flyktingar. Och så vidare.

    Min poäng är att man, om än långsamt, kan bygga in öppenhet och bort rasism i tidigare slutna samhällen. Men pengar allena räcker inte. De kan rensa upp i askan – men det behövs så mycket mer för att laga fågel Fenix själ.

    Hynek Pallas

    Hynek Pallas är filmkritiker och krönikör i SvD.

    Annons

    Man hamrar mot Berlinmuren i november 1989.

    Foto: JOHN GAPS III/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X