Annons

Mikael Parkvall:Varför efterlyser många en auktoritär ledartyp?

Fröken Kristina Nilsson, Höggarns folkskola, undervisar sina elever i svenska språket. Fotografiet togs 1938.
Fröken Kristina Nilsson, Höggarns folkskola, undervisar sina elever i svenska språket. Fotografiet togs 1938. Foto: TT

Det finns ingen högre sanning om hur ett språk bör se ut. Språket är tvärtom en kulturell konvention som kontinuerligt omförhandlas.

Publicerad

Större än mig kontra större än jag är en av de mest uttjatade frågorna inom ämnet ”korrekt svenska”. Jag skulle ha undvikit något så tradigt om det inte vore för de reaktioner som följde på att jag nyligen skrev äldre än mig i SvD. Det gick som ett skalv av indignation genom delar av läsekretsen, och med varierande grad av hövlighet förklarade dussintals läsare för mig att ett sådant uttryck på bland annat följande grunder måste bannlysas från offentligheten:

• ”Det är faktiskt en förkortning av större än jag är”: Det finns alltså ett ”osynligt” ord i meningen. I vilka andra meningar finns det sådana osynliga ord? Är Jag lovar egentligen en förkortning av Jag lovar inte? Om inte, hur vet vi det? Borde vi säga framför jag, för att det är en förkortning av framför där jag står? Ett klassiskt motargument är annars att om nu den påstått fullständiga formen är Han är större än jag är, då borde det rimligen också heta Han är större än sin bror är, vilket få tycker låter bättre än Han är större än hans bror är.

Annons
Annons
Annons