SvD Perfect Guide
Annons
Krönika

Kjell Häglund:Varför är svenska Säpo-skildringar så slappa?

Foto: LINDAHL BJÖRN/Aftonbladet/TT / TT NYHETSBYRÅN
Text: Kjell Häglund - 20 februari 2020

Att skildra Säpo som tv-fiktion är inte lätt. Det förstår jag. Inte minst har jag förståelse för detta efter att själv ha haft en del med Säpo att göra, både i jobbet och privat, och fått insikter i just ingenting annat än vidden av hemlighetsmakeri.

Just Ingenting är för övrigt det passande namnet på området där Säpo huserar, mellan stadsdelarna Karlberg och Huvudsta i Solna. Jag vet inte exakt när Säpo flyttade dit, även detta är nämligen svårgooglat. Men Skanska har i alla fall byggt sjuvåningshuset för en miljard kronor, och 800 personer arbetar där.

Det gör mig ju inte mindre nyfiken. Hur ser Säpos öppna kontorslandskap ut, sitter det storbildsskärmar på väggarna med ansiktsigenkänning i realtid som på CTU i tv-serien 24? Hur ser hierarkin ut, hur låter terminologin, tjafsas det mellan avdelningarna som på vanliga arbetsplatser, snackar avlyssningsfolket skit om terrorist-experterna, tittar kontraspionagegänget snett på kommunikationsavdelningen? Och hur klär sig folk? Har it-snubbarna jeans och hästsvans, var går kostymgränsen?

Annons
Annons

Orsaken till min nyfikenhet är inte bara att jag själv haft ett par närkontakter med Säpo, eller att jag har vänner som jobbat eller fortfarande jobbar där och vägrar ge ut minsta lilla Säpo-skvaller… Nej, det är mest som engagerad tv-tittare jag blir nyfiken.

Sverige har inte flutit med i den stora vågen av spionserier – från amerikanska Homeland till franska Falsk identitet – men kompenserar det just nu med massiv Säpo-närvaro i inte mindre än tre nya dramaserier samtidigt: Hamilton och Tunn is på TV4 och Kalifat på SVT.

Och om de har något gemensamt så är det tyvärr att alla tre verkar märkligt ointresserade av att skildra Säpo trovärdigt.

Som sagt, jag förstår att det inte är lätt. Säpo släpper inte in tv-researchers. Eric Rochant, den franska tv-skaparen bakom Falsk identitet, blev inte heller insläppt av sitt lands säkerhetstjänst, DSGE, när han skulle göra sin tv-version av den. Men han bar på ett livslångt intresse för underrättelseverksamhet och han hade redan 20 år tidigare fått sitt regissörsgenombrott med en film, Les patriotes, som blev en favorit bland säkerhetspoliser och underrättelse-agenter i Frankrike – inte för att den fick alla detaljer rätt, utan för att den var baserad på ett passionerat intresse för ämnet.

Men de svenska tv-serierna verkar inte ens nyfikna. Så de tar till det enklaste, slappaste tricket som finns för att slippa ägna sig åt seriösa Säpo-skildringar: man låter sina rollgestalter ”gå rogue”. I både Kalifat och Tunn is havererar huvudrolls-Säpo-agenterna av personliga skäl så att deras skapare och författare slipper förklara hur reglementet och kulturen ser ut på Säpo.

Jag gillar i och för sig hur Kalifat skildrar Säpo som om de fortfarande satt kvar i nedslitna kontor med gula väggar och plastgolv på Kungsholmen. Men miljömyset saboteras av hur personalen agerar som en svensk dagstidningsredaktion på dekis, man jobbar fritt på lite olika uppslag man fått tips om medan chefen står mer existentiellt upptagen med en telefonlur bakom en glasvägg.

Nej, då får jag en större insikt av Mats Ahréns Mannen som blev miljonär från 1980, som jag upptäckte i Gösta Ekman-dvd-boxen Göstas rariteter, med en kanonfin Brasse Brännström. Insikten att Säpo-agent-skildringar inte rört sig en centimeter på 40 år.

Foto: TT

Annons