Annons
X
Annons
X

Varde ljus

Det ser mörkt ut. De enda ljusglimtarna är de vi själva tänt – oavsett om det är en slinga av ljus, en strimma av hopp eller en nyinköpt LED-lampa. När höstdagjämningen nu infinner sig är det dags att se över armaturerna hemma.

(uppdaterad)

Ledljus och LED-lampor. Skagenljus eller Norrlandsmörker. Kitschlampor och designade armaturer. Ljuskonst och ljusterapi. Det råder inte längre någon tvekan kring ljusets påverkan på oss människor – vara sig det handlar om att skapa en tilltalande rumslig gestaltning i hemmet eller för att försöka hålla dysterheten stången. Och när nu åter årstidens mörkläggningsgardin sakta sänker sig över oss så blir vikten av ljus i alla dess former allt mer påtagligt. En av landets största ljusentusiaster är Svante Pettersson, kreativ chef på Philips, som just slutfört uppdraget att belysa konferensavdelningen på hotell Nordic light i Stockholm. Det är också där vi träffas, i det överdesignade hotellet där allt ned till minsta kuddfrans är noga uttänkt och matchat med övrig inredning. Svante Pettersson ser till att vi inte direkt tar hissen upp till hans senaste ”skapelse”, utan det är trapporna som gäller. Förstås har han en baktanke:

–Stanna nu här och upplev ljuset! Det är platt och sunkigt, trots att det uppfattas som varmt. Många svenskar menar annars att det är kallt ljus som är omysigt, men när ljuset inte är riktat utan sprids sporadiskt blir det trist och även en flott miljö blir ointressant, säger han.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Väl uppe på konferensvåningen håller Svante Pettersson på att implodera av egenalstrad spänning. Tillsammans med hotellets designer Lars Pihl har han nämligen satt kreativ sprutt bakom tryckknapparna av touch-modell. Och ännu har han inte haft tillfälle att demonstrera alla finesser som sannolikt kommer att få besökarna att både dansa och fnysa. Men vi återkommer till Petterssons egendesignade ljusorgel och försöker först tala lugnt och sansat om vikten av ljus i inredningssammanhang.

    Annons
    X

    – Något hände kring årsskiftet 2000. Makten över ljuset togs över av esteter på bekostnad av ingenjörerna. Det handlade inte längre enbart om besiktningsmän, teknik och uppmätta lux-tal. Nu har visuellt skolade personer blandat sig i och därför jobbar många fler i dag på att förstå hur synsinnet fungerar i olika situationer.

    Han menar att mängder av belysning i våra hem och i den offentliga miljön egentligen jobbar mot vårt seende, att vi exempelvis blir bländade av den nyinköpta designerlampan, istället för ledsagade. Därför har många designer fortsatt mycket av att lära, inte minst om vad som är hönan och ägget.

    –Många ringer mig och säger: ”Tjenare, jag har en skitsnygg lampa här och nu skulle jag behöva en ljuskälla, vad rekommenderar du?”. Det är ju som att först baka en pirog och sedan efter att ha gräddat den försöka pilla in innehållet. Resultatet blir kallt och rått, säger Svante Pettersson och slår ut med armarna.

    Att mängder av svenska formgivare genom åren intresserat sig för belysning är knappast en överraskning då det nordiska ljuset förvisso är både varmt och vackert, men också svagt eller till och med obefintligt under stora delar av året. Traditionen har varit att varje designer av rang bör ha skapat minst en stol och en lampa, för att vara värda namnet.

    När de verkligt tongivande möbelformgivarna, som Carl Malmsten i slutet av 70-talet började utmanas av nya designer med ett djärvare formspråk och större internationell utblick, så utvecklades även intresset för belysning i termer av rumslighet och för att skapa trivsel – inte bara ett rumssmycke. Då hade förvisso amerikanske Kevin Lynchs uppmärksammade bok ”The image of the City” redan 20 år på nacken och Bengt Källgren hade ljussatt Riksdagshuset och var i full färd med att belysa det då nya heta shoppingpalatset Sturegallerian. Ljuskällorna i det offentliga rummet blev i snabb takt allt fler. Det var inte längre bara gator och vägar som belystes utan även byggnader och andra objekt – ljussättning kom att handla om att förstärka stadens karaktär, skapa trevlig stämning och en tryggare stadsmiljö.

    Sedan dess har de flesta inhemska formgivare värda namnet både inrett med ljus och skapat uppskattade lampor för inomhusbruk med lång livslängd. Intressantast just nu är den tidigare HDK-studenten Daniel Rybakken, som experimenterar med reflektioner och ständigt utmanar vår perceptionsförmåga. Även klassiker som Gunnel Svenssons armaturserie ”Manhattan” och Anna Kraitz tvillinglampa ”Anna” som numera finns i samtliga möbelbutiker av rang, håller fortfarande både kvalitets- och stilmässigt. Formgivaren Louise Hederström slog igenom 2004 med den laserskurna lampserien ”Gladys” och har sedan dess tillhandahållit åtskilliga ljusobjekt – samtliga egensinniga – och av plåt.

    –Jag har ett speciellt intresse för kombinationen form och ljus. Vanligen utgår jag från själva belysningen och skapar ett skal. Men med just ”Gladys”, som du nämnde, ville jag lyfta fram kvinnligt hantverk som inte längre värderades. Och eftersom både mamma och mormor knypplade, blev det spetsmönster, men i plåt, eftersom jag inte behärskade det textila kunnandet, säger Louise Hederström från sin studio i Malmö.

    Efter succén med ”Gladys” var det den taklampan ”Dixie”, som prisades med Blueprint design award 2010. En enkel armatur, i plåt förstås, men den här gången med synligt innanmäte.

    – Det här är min personliga favorit faktiskt. Jag inspirerades av den kvinnliga 50-talssiluetten med smal midja och vid kjol. Men jag hoppas att de som väljer en av mina lampor ska gilla dem länge och att det tillsammans med att allt material kan återvinnas gör mina alster hyfsat miljövänliga.

    – Hittills har alla designer tvingats utgå från en glödlampa. Nu finns alla möjligheter att experimentera fritt med formen, men det är inte alltid som producenter, formgivare och köpare är överens om vad som är intressant att skapa och sedan möjligt att närproducera och sälja för en rimlig summa, säger Louise Hederström.

    För belysningsbranschen innebär förstås ny teknik, som led, helt nya möjligheter för att kunna skapa energisnål effektbelysning men också andra utmaningar för formgivarna. Internationellt har belysningskonstnärerna varit många och tongivande. Som den tyske grafikern Ingo Maurer som började rita belysningsarmaturer redan på 60-talet, men som också var tidigt ute med användningen av exempelvis halogenljus. Numera presenterar han sig som ”ljuspoet” och visst har han utmanat uppfattningen om hur exempelvis en ljuskrona bör se ut. Lampserien ”Birdie” har fått många att falla pladask. Varje glödlampa har fått vingar och ser ut som en tufsig liten ängel. Hur den tar sig ut med modernare ljuskällor än den numera förbjudna glödlampan vet vi inte så mycket om...

    Louise Hederströms främsta inspiratör är den italienske lampnestorn – Achille Castiglioni. Hans golvlampa Arco från 1962, skapades för dem som ville ha en mobil ”takbelysning”, och den hör fortsatt till de mest innovativa objekten inom belysningskonsten. Att han ständigt vågade utmana i både form och funktion, menar Hederström, är svaret på varför Castiglionis objekt fortfarande känns moderna.

    Konstnärer har i alla tider använt sig av ljuset. Rembrandt och Caravaggio tillhörde de tidiga mästarna i kontrastrikt ljusdunkelmåleri. Medan samtida storheter som James Turrell och Olafur Eliasson snarare nyttjar projicerat ljus i sina installationer. Eliasson har senast varit i hetluften med det offentliga verket New York City Waterfalls, som med belysning och allt kostade drygt 15 miljoner dollar. Det permanenta verket Skyspace av James Turrell är mer modest på alla sätt. Och dessutom uppfört på närmare håll – mitt i antroposofland utanför Järna. Det består av ett cirkelformat rum med hål i taket där tanken möter evigheten. På uppvärmda bänkar får besökaren sedan i gryning och skymning ta del av ett fantastiskt meditativt ljusspel.

    ”Mina installationer andas ljus. De är som vitamindrinkar”, sa Turrell när han besökte sitt verk i fjol. Och han har rätt.

    Solsken och dagsljus har en bevisad positiv effekt på oss människor och de flesta tycker sig ha mer energi under det ljusa halvåret då det naturliga ljuset hjälper till att justera vår dygnsrytm och gör det lättare att lämna kudden. Ljus i tillräcklig mängd får ögat att sända en signal till hjärnan som då börjar utsöndra hormonet kortisol, vilket gör oss pigga. När det sedan mörknar tillverkar hjärnan hormonet melatonin, som gör oss trötta. Exakt hur ljuset påverkar oss som organismer pågår det fortsatt en hel del forskning kring, men de flesta är trots allt eniga om att vår ”biologiska klocka” följer ljuset. Problemet är att få längre lyssnar till den. Vi släcker istället lampan på morgonen och tänder på kvällen, få tar dessutom den 20 minuter långa lunchpromenaden som skulle kalibrera systemet under en stor del av året. Thorbjörn Laike, forskare i miljöpsykologi vid Lunds universitet, påtalar under ett UR-seminarium att dagsljus även påverkar vår inlärningsförmåga positivt.

    ”Hu så kallt och man ser ju ingenting”, sa Mumintrollet när han ofrivilligt vaknade upp ur sin vinterdvala. En fullt naturlig reaktion från ett troll som vanligen tultar runt bland blommor och gröngräs och där alltsammans badar i solsken. Huruvida Mumin blev än mer tungsint av sitt möte med vintermörkret förtäljer inte historien, men enligt tidskriften Medicinsk Vetenskap så lider cirka tre procent av befolkningen av så kallad årstidsbunden depression, något som i vissa studier har visat sig kunna behandlas med ljusterapi.

    Ett antal produkter finns på marknaden som ska försöka öka halten kortisol i hemmiljö, som Philips Wake up light – en väckarklocka som väcker dig med ljus istället för en ilsken ringsignal. Men Svante Pettersson tycker sig ha bättre grejer att tillgå för att få trötta konferensgäster att vakna till. Förutom de både estetiskt och funktionellt fulländade takarmaturerna skapade av Aasa & Wiberg och som med ny LED-teknik kan ändra både färg och intensitet så används här ljuset även för att få människor att röra sig på önskvärt sätt i lokalerna. Och väl inne i konferensrummet finns en kontrollpanel där gästerna själva kan välja om de vill ha kallt ljus och vågskvalpsmusik, eller fågelkvitter med grönaktigt ljusspel som efterliknar solens strålar som letar sig igenom trädkronorna en tidig vårdag. Kul, men möjligen svåranvänt för en oinvigd i ljudsatt ljusspex.

    –Men då ska du se det här, passar fint till kvällsdrinken, säger Svante Pettersson och trycker resolut på Funky friday-knappen. Genast antar hela rummet karaktären av ett förprogrammerat disco.

    Jag hade hellre lyssnat till det som sägs vara Goethes sista ord: Mehr licht! Det räcker liksom så.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X