Recension

Son of a plumberVärd att ta på allvar

Äntligen! Efter tramsig dagispop med Gyllene Tider, tröttsam arenapop med Roxette och en ofokuserad solokarriär har popnörden Per Gessle äntligen samlat ihop sig till ett musikaliskt statement värt att ta på allvar.

Under strecket
Publicerad
Per Gessle går numera under namnet Son of a plumber.

Per Gessle går numera under namnet Son of a plumber.

Annons

Det överskattade soloalbumet Mazarin gav förvisso en antydan om att en mognadsprocess inletts men det är först nu, under det märkliga namnet Son of a plumber (Gessle har aldrig varit bra på gruppnamn), som det idoga skivsamlandet gett ett konstnärligt tillfredställande avtryck på hans musik.
Det börjar med två ordinära Gessle-låtar, sådana han kan skriva i sömnen, men sedan smäller det till med blockflöjter och akustiska gitarrer i I have a party in my head (I hope it never ends). Det låter varm folkrock från 70-talet och det är alldeles förtjusande, särskilt med Helena Josefssons fina hippiesång bakom Gessles karaktäristiska stämma.

Fortsättningen innehåller alldeles för många lån och influenser – det här är en dubbel-cd – för att det ska vara mödan värt att räkna upp dem alla. Det intressanta är istället att postmodernisten Gessle (i betydelsen att fritt citera och, i mindre mån, dekonstruera popmusikhistorien) äntligen tycks hittat fram till de mest obskyra skivorna i sin skivsamling. Vilket i det här fallet, förutom de obligatoriska Beatles-influenserna, innebär mer soft rock och psykedelisk folkrock och mindre Ramones och Tom Petty än vanligt.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons