Annons

Våra förfäder lika generösa som Karl-Bertil Jonsson

Karl-Bertil Jonssons jul
Karl-Bertil Jonssons jul Foto: Rolf Olsson/IBL

Hur gammal är egentligen seden att ge julklappar? Har vi alltid gjort det, eller var det något som började med kristnandet? Eller rör det sig om ett strikt modernt påfund, en följd av välfärdssamhällets framväxt?

Publicerad

I en tidigare blogg, för sex år sedan, redogjorde jag för den kulturella bakgrunden till givmildheten i juletid: det faktum att det gamla bondesamhällets medlemmar ställde till med festligheter och bjöd på ovanligt mycket mat. Därifrån var steget inte långt till att ge presenter, dels till fattigt folk som bjöds in till julmaten, dels till familjemedlemmar och andra närstående. I äldre svensk folkkultur brukade pojkar och flickor dessutom utnyttja helgen till bus: man sprang omkring, uppmärksammade folk i stugor och gårdar på att det hände saker utomhus och passade på att kasta in saker när dörrarna öppnades. Ibland stod en förklarande vers på presenten. Detta bruk gav oss ordet julklapp, som kommer av ”klappning” – man knackade på dörren eller fönstret innan man kastade in gåvan, som så småningom övergick till att bli ett inslaget paket.

Ovanstående avser alltså livet hos svensk allmoge på 1700- och 1800-talen. Men julklappsgivandet har äldre anor, vilket framgår om vi vänder oss till nordiska medeltidskällor. I isländska sagor, nedtecknade på 1200- och 1300-talen, finns redogörelser för fornnordiska gåvotraditioner. I Björn hitardalskämpens saga anges att Erik jarl gav gåvor till sina män på åttondedag jul, det vill säga nyårsdagen. Av Olav den heliges saga lär vi oss att kungen skänkte sina mannar presenter vid julen. I den kändaste av alla isländska sagor, Egil Skallagrimssons saga, som utspelar sig under förkristen tid på 900-talet (det vill säga medan julfirandet ännu var hedniskt), beskrivs seden på följande sätt:

Annons
Annons
Annons