Annons
X
Annons
X

Var tant Margit en nazibrottsling?

Författarens släkting, en ungersk-österrikisk aristokrat, bjöd traktens SS-män på slottsfest. Under festen sköts 180 judiska tvångsarbetare. I familjen talade man aldrig om dådet.

Bokvåren 2017
[object Object]
Sacha Batthyany Foto: IBL

Och vad har det med mig att göra? – Ett brott i mars 1945. Historien om min släkt

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Weyler förlag, 2016

Översättning: Jesper Festin, 252 sidor

Körens viktigaste funktion i det antika dramat är att kommentera det som sker på scenen. I en tragedi, som exempelvis ”Agamemnon” av Aischylos, är det kören som förser publiken med bakgrunden till den blodiga historia som ska berättas. De enskilda karaktärerna fyller sedan i med monologer och dialoger, men det är i kören alla uttryck får sin översättning och ram.

I pjäsen ”Rechnitz (Mordängeln)” återanvänder Elfriede Jelinek detta grepp när hon närmar sig en av de stora symbolerna för Österrikes ovilja att möta ett obekvämt förflutet: massakern i Rechnitz den 24–25 mars 1945.

Utgångspunkten är grevinnan Margit Batthýany-Thyssens slott i Rechnitz där det hålls en fest för en rad inbjudna nazikoryféer. Festen kulminerar under natten när flera av gästerna ger sig iväg från dans och pärlande sekt till ett stall en bit bort. Där befinner sig 180 judiska tvångsarbetare från Ungern. De har just fått gräva sin egen grav och ska nu klä av sig nakna och ställa sig på knä framför gropen för att arkebuseras på plats. Några timmar senare är gästerna tillbaka på slottet för att återuppta dansen. Enligt vittnen: ”med blossande kinder.”

Annons
X

Hos Jelinek återberättas den makabra historien av en grupp budbärare. Men istället för att låta kören tala med enad röst, gör hon den flerstämmig, kaotisk och fylld av motsägelser. Hennes ambition är inte att dokumentera händelsen i detalj. Istället vill hon visa hur ett tvångsmässigt och aldrig förpliktande prat om historiska skuldfrågor blir det som till sist tränger undan skulden som sådan.

Det är ett genialt sätt att åskådliggöra den sårbarhet som ryms i begreppet ”minneskultur”.

För det sägs ju så ofta att tystnaden och glömskan är det största hotet mot den moderna människans moral. Men med allt det tjat som genomströmmar världen, dessa virvlar av tjafs som lämnar döda mittpunkter där vi alltjämt står, oförmögna att handla – vad ska vi med minnet till?

I ”Och vad har det med mig att göra” återvänder den schweiziske journalisten Sacha Batthyany till Rechnitz när han som vuxen för första gången får höra talas om massakern i ett tidningsklipp med en bild på en kvinna han genast känner igen. Det är tant Margit – hans släkting. Det han däremot inte känner igen är påståendet att hon själv skulle deltagit i skjutandet.

Batthyany inleder sin jakt på sanningen, men det dröjer inte länge förrän konturerna av en hel släktkrönika börjar framträda med både offer och förövare. Han följer spåren efter sin farfar som vid krigsslutet tillfångatas av Stalins trupper, skickas till Sibirien och märkt för livet återvänder till Ungern tio år senare. Batthyanys gammelmorfar får i sin tur uppleva slaget i att se släktens lantegendomar approprieras efter kommunisternas maktövertagande, samtidigt som han bär skulden till en oförklarlig passivitet vid mordet på det judiska paret Mendl. Det är en skuld han delar med dottern, Batthyanys farmor, bokens kanske mest intressanta figur.

Som ett av flera lite spekulativt använda formgrepp låter Batthyany hennes dagboksanteckningar löpa som en söm genom boksidorna för att återge livet i Ungern både före och under kriget och skärskåda mordet på Mendls.

Varför gjorde ingen något? Hur kunde de låta det ske?

För att försöka minnas händelsen så exakt som möjligt skriver farmodern flera versioner av den i dagboken, mer eller mindre detaljerade, alltid lika självrannsakande. Det är så hon bearbetar sitt moraliska tillkortakommande och det är i detta Batthyany börjar spegla sig själv. För till skillnad från Jelinek är Batthyany inte intresserad av den kollektiva skuldfrågan. Tant Margits delaktighet i Rechnitzmassakern blir betecknande nog aldrig riktigt utredd och hon och hennes make fortsätter att leva i alla sina sorglösa dagar efter kriget.

Frågan om krigets händelser och släktens öden riktas snarare inåt och blir personlig: vad har allt det här det med mig att göra? På så sätt, för att återknyta till det antika dramat, upprättas i Batthyanys bok det spänningsförhållande mellan individ och kör som Jelinek valt att upphäva. Inte för att Batthyany utvinner några radikala upptäckter ur denna spänning – boken förnyar inte uppfattningen om andra världskriget särskilt mycket. Men en fruktbar minneskultur förutsätter trots allt självständiga och moraliskt reflekterande subjekt och har boken någon större förtjänst så vilar den i denna insikt.

Annons

Sacha Batthyany

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X