Annons
X
Annons
X

Var och en blir salig på sin fason

För några år sedan sprang jag in i ett pridetåg i New York och kunde konstatera att pridetåg är sig lika överallt i världen – glitter, änglar, djävular, bara överkroppar och en man som av oklar anledning hade klätt ut sig till ko och bjöd på White Russian ur sitt vattenpistolsjuver. Festival, helt enkelt. Fast tåget var sig inte likt i alla avseenden. En skillnad var att flera vagnar hade olika kyrkor som avsändare. Det säger något om fördelarna med ett digert utbud, också vad gäller religioner.

Under prideveckan bubblar oenigheterna mellan hbt-rörelsen och religionen lite extra. På insändar- och debattsidor utdelas små och stora tjuvnyp. Den där konflikten lär hänga med länge, överallt i världen. Det kan vi leva med. Tjuvnyp och debatt är okej. Diskriminering och hatbrott är däremot helt oacceptabelt.

Prideveckans devis Swedish sin, breaking borders har skapat viss debatt. I en gästkrönika i Dagen (29/7) gör Västerås förre s-ordförande Samuel Stengård en analys och hamnar lite snett. Synd, menar Stengård, är att gå emot mot Guds vilja. Alltså är prideveckans hela ambition ett ”svenskt brott mot Guds vilja”.

En troligare tolkning ser ut så här: Årets pride är en Europride och tanken är – förutom att lyfta svenskarnas rykte som frisinnat folk – att sprida hbt-stoltheten över nationsgränserna. Det är goda ambitioner, inte minst med tanke på behovet av stöd i många av våra grannländer österöver.

Att synden rör upp känslor är dock intressant. I SvD (30/7) syntes liknande reaktioner när Bitte Assarmo angrep Tiina Rosenbergs invigningstal, i vilket hon uppmanat hbt-rörelsen att inte ”knipa med könet”. Assarmo ser i detta en känslofattig lössläppthet och presenterar stridsropet ”Våga ifrågasätta pride!”.

För det första: Pride ifrågasätts. Årligen och alltid. Paraden flankeras av motdemonstranter. Sakfrågor diskuteras. Assarmoar publiceras. På QX.se pågår en intressant interndebatt om rörelsens lättkränkthet. Önskas ilsknare ifrågasättande är det bara att besöka valfritt internetforum.

För det andra: Vem, oavsett sexualitet, känner sig upplivad av uppmaningen ”knip med könet”? Det låter i mina öron betydligt mer känslofattigt än motsatsen.

Överhuvudtaget är Tiina Rosenbergs paroll vältajmad. I åratal har hbt-rörelsen fått försvara sin existens med kärleken som vädjan. Men kärlek är faktiskt inte den enda anledningen till sex. Pur glädje kan vara en. Behov av tröst en annan. Så är det för alla. Lika lite som heterosexuella ska homo-, bi- och transpersoner behöva rättfärdiga sitt sex med Den Stora Kärleken. Därmed inte sagt att den inte är en alldeles särskilt ljuvlig anledning – för alla.

Var och en blir helt enkelt salig på sin fason. En mindre vanlig sådan är BDSM, det vill säga dominans- och undergivenhetslekar, lack, läder och annat. Tidigare i veckan hölls två seminarier på temat och under dessa fick jag klart för mig att BDSM-utövarna känner sig styvmoderligt behandlade av RFSL, som inte riktigt ger dem samma status som övriga grupper. Det är inte obegripligt. En fetisch eller böjelse är inte detsamma som en läggning. Man kan fråga sig varför det alls är nödvändigt att ”komma ut” som BDSM-utövare. Vad man går igång på mellan lakanen – oavsett om de är av finaste linne eller glattaste galon – torde vara en privatsak.

Samtidigt finns det förstås alltid exempel på diskriminering. BDSM-klubbar har fråntagits alkoholtillstånd och människor har utsatts för ryktesspridning och utpressning, för att nämna några, och fetischer klassas alltjämt som sjukdom. Panelen föreföll dock hyfsat enig om att det kanske inte var lagstiftning, utan att agera sexualpolitiskt på andra arenor som var lösningen.

Inte heller under detta seminarium höll sig religionen borta. I panelen satt en BDSM-aktiv och nyligen prästvigd tjej. Hon menade att det finns en öppenhet mot hbt-frågor inom Svenska kyrkan. Dock är den generell – en sorts altruistisk förståelse för vad människor är. Sådant kan man enkelt förklara som ”Guds mening”. Men, när det kommer till vad människor gör blir det genast svårare.

– Jag har ju sett många kollegor på ställen, säger hon småleende och förklarar sedan att det var ganska knepigt att ”komma ut” som präst bland BDSM-bekanta också. Inom hbt-rörelsen är det en vanlig (och inte obegriplig) uppfattning att religionen är källan till allt förtryck. Att liera sig med denna källa möts inte alltid med tolerans.

Komma ut som präst... Det är rätt lustigt.

Jag tänker att livet kanske är en enda rad garderober att ta sig ur. Och att synden vore en rätt tråkig krydda om dygden inte fanns.

Annons
X
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X