Annons

Per Wästberg:Var och en är sin egen historiker

Vi skapar berättelser för att vi inser att våra liv delvis är fiktiva. Romanen förmår synliggöra den del av livet som enbart fiktionen kommer åt, skriver Per Wästberg i den avslutande artikeln om romanens roll.

Uppdaterad
Publicerad

Litteraturens auktoritet grundas på lojalitet och revolt. Före romantiken var det lojaliteten som gällde. Poeten hade att hålla sig till de klassiska texternas upphöjda exempel. Traditionen stakade ut den enda vägen; även den nya litteraturen siktade mot den stora traditionens ideal. Auktoriteten bestämdes av antika modeller som ideligen väcktes till liv.

Med romantikens intåg började man dyrka avvikaren och outsidern i stället för att odla ett ständigt varierat samförstånd kring den gemensamma basen. Det nyskapande och originella verket blev föredömligt. Långsamt inleddes en märklig dödsdans. Sedan mitten av 1800-talet har litteraturens övertygelse om sin egenart ökat i takt med att den har upplöst sig själv. J M Coetzee kallar det en misslyckandets poesi. Ju mer en text avslöjar det illusoriska i våra språkliga besvärjelser av jaget och världen, desto större tyngd får den. Flaubert drömde om boken om Ingenting.

Annons
Annons
Annons
Annons