Vår i Paris”Vår i Paris” gör stor konst av outtalade tankar

Arnaud Valois och Suzanne Lindon i ”Vår i Paris”.
Arnaud Valois och Suzanne Lindon i ”Vår i Paris”. Foto: Edge Entertainment

”Vår i Paris” är en stillsam berättelse om en ung kvinnas möte med en tjugo år äldre skådespelare. Det storartade finns i filmens stämning och hur den nästan obemärkt försjunker i sitt eget universum.

Under strecket
Publicerad
Edge Entertainment
Foto: Edge Entertainment
Annons

16-åriga Suzanne lever ett ordnat och bekymmersfritt liv i ett av Paris mer välbeställda kvarter. Sett ur dramatisk synpunkt möjligen provocerande bekymmersfritt: två harmoniska föräldrar, en storasyster med sympatisk pojkvän, vänner att umgås med. Här finns inga problem eller konflikter att tala om, mer än att Suzanne är uttråkad, särskilt av sina jämnåriga. Stillsamt drar hon sig undan vännerna på café eller fest, dagdrömmer sig bort. På vägen till skolan går hon förbi en teater, och upprättar på avstånd ett intresse för den manlige skådespelare som spelar Ibsen, ett intresse som blir alltmer närgånget och efter hand ömsesidigt.

”Vår i Paris” är borgerlig så det förslår, ingen omvärld som tränger sig på, sig själv nog. I stället för en berättelse buren av avgörande händelser får vi en tillståndsbeskrivning. Debuterande regissören Suzanne Lindon (född 2000), tillika filmens manusförfattare och huvudrollsinnehavare, är dotter till två av Frankrikes främsta skådespelare (Sandrine Kiberlain och Vincent Lindon). Med andra ord ett kulturbarn tidigt matad med film, och som kreatör även formad därefter. En affisch på flickrummet gör tydligt att titelpersonen är en blinkning till Maurice Pialats mästerverk ”Länge leve kärleken”, då med Sandrine Bonnaire i rollen som den unga, sexuellt utforskande tonåringen Suzanne.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons