Annons
X
Annons
X

Ivar Arpi: Vår empati leder oss fel

Nyligen såg jag en gripande historia delas i mina sociala flöden. En liten flicka på fem år hade drabbats av en obotlig tumör på hjärnstammen. På bilden som spreds log hon stort, med vinden i sitt hår.

Föräldrarna skrev att svensk sjukvård inte kunde göra mer – nu var hoppet nästan ute. Det enda som återstod var en experimentell behandling utomlands som kanske kunde förlänga hennes liv. Men det skulle kosta 700 000 kronor, vilket de inte hade. Därför bad de om hjälp. Historien påverkade både mig och min fru starkt – vi har två små barn – så vi gav pengar. I skrivande stund har över 2600 givare donerat nästan 1,9 miljoner kronor. Det är hoppingivande att människor kan känna sådan empati för främlingar. Eller?

Empati är överskattat – det kan till och med vara direkt skadligt.

Annons
X

Människor förutsätter ofta att empati är något absolut gott. Men empati är överskattat – det kan till och med vara direkt skadligt. Empati får oss att tappa sinnet för proportioner, gör oss partiska, kortsiktiga och irrationella. I korthet är detta vad Paul Bloom argumenterar för i ”Against Empathy: The Case for Rational Compassion” (Ecco 2016). Men som undertiteln antyder riktar sig kritiken mot en viss sorts empati.

Bloom skiljer nämligen på empati och medkänsla (även om ”omtanke” möjligen beskriver det som avses bättre). Att det rör sig om olika känslor visar bland annat studier med hjärnavbildning. Empati är den intuitiva förmåga som gör att vi kan leva oss in i hur andra känner.

När någon närstående är ledsen, blir vi också ledsna. När de är glada över något, gläds vi ofta med dem. Medkänsla är en kyligare känsla, som inte är beroende av att man lever sig in i varje enskilt människoöde. Man bryr sig om någon, men snarare från distans. Det är empati som får oss att ge efter för våra barns bönande om en kaka trots att de redan borstat tänderna, och medkänsla om deras långsiktiga välmående som får oss att säga nej.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Tillbaka till den sjuka flickan. För de 1,9 miljoner kronor som samlades in kan man göra mycket. Som jämförelse kostar en operation för att ta bort en elakartad hjärntumör i snitt 265 000 kronor inom svensk sjukvård. Om man ger 500 kronor till Läkare utan gränser räcker det, enligt deras hemsida, till stelkrampsvaccination av 100 gravida kvinnor.

    Det är den här sortens avvägningar som vi är oförmögna att göra om vi bara låter vår empati styra oss. I enskilda fall som med den sjuka flickan kan vi självklart kosta på oss att just låta empatin styra, men när vår närsynthet drabbar hela länder kan det få negativa konsekvenser.

    Tavla med gråtande barn. Foto: Claudio Bresciani/TT

    Den 2 september 2015 dog den 3-årige pojken Alan Kurdi. Bilden på när han ligger drunknad på en strand i Turkiet spreds över världen. Alan Kurdis tragiska öde kom att prägla den svenska offentligheten under en kritisk period.

    Dagarna efter publicerade SvD en Sifo-undersökning som visade att andelen som ville ta emot fler flyktingar hade ökat. Fyra dagar senare höll Stefan Löfven tal på ett möte anordnat av Refugees Welcome och sa att ”mitt Europa bygger inte murar”. Den 29 september hölls galan ”Hela Sverige skramlar” i Globen där svenska folket skänkte 40 miljoner kronor till människor på flykt. I en undersökning uppgav en av tre att de kunde tänka sig att ta emot en flykting i sitt hem. Detta är empati.

    Medkänsla styr tanken, men kontrollerar den inte.

    Sedan kom migrationskrisen med full kraft. Då visade det sig att i hela Stockholm var det endast 70 som hade gjort intresseanmälan om att hyra ut rum. Empatin tycktes ha brunnit ut. Och 40 miljoner insamlade kronor låter förvisso mycket, men bör sättas i relation till Migrationsverkets årsredovisning som kom för några veckor sedan, vilken visade att man förbrukade minst 73 miljarder kronor under 2016 (Affärsvärlden 1/3). Polisen och försvaret hade 2016 en budget på 67 miljarder – tillsammans.

    73 miljarder motsvarar nära 8 procent av hela statsbudgeten, samt runt 1,6 procent av BNP. Som jämförelse är UNHCR:s samlade budget för de 16,1 miljoner flyktingar de har hand om strax över 43 miljarder kronor (2015). Hur hjälper man flest? Det är frågan medkänslan tvingar oss att ställa.

    Vår empati är flyktig – den brinner i båda ändarna. Det är en strålkastare som i regel endast förmår fånga en person åt gången. När man låter sig svepas med i sin egen empati för den enskilde, så bryr man sig inte längre om flertalet. Vår medkänsla har mer uthållighet, mer perspektiv – ja, mer rättvisa. Medkänsla styr tanken, men kontrollerar den inte. Det är med medkänsla om andra, inte empati, som vi kan lyckas med att både hålla hjärtat varmt och huvudet kallt.

    Annons

    Tavla med gråtande barn.

    Foto: Claudio Bresciani/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X