Annons
X
Annons
X
Film
Kommentar

Hynek Pallas: Var är de modiga europeiska filmerna?

Europa har fullt upp med att begråta sig självt. SvD:s Hynek Pallas går på Europeiska filmgalan i Berlin – och ser de modiga filmerna lysa med sin frånvaro.

Roy Andersson tog emot pris på Europeiska filmgalan i Berlin i helgen.
Roy Andersson tog emot pris på Europeiska filmgalan i Berlin i helgen. Foto: Clemens Bilan/TT

Ribban sätts i samma stund som ridån går upp för den 28:e upplagan av Europeiska filmgalan i Berlin. Jag har fördrivit väntan i pressrummet med att läsa Michel Houellebecqs dystopiska roman ”Underkastelse” och följa den europeiska filmens tunga elefanter när de paraderar på röda mattan: Charlotte Rampling, Michael Caine och Christoph Waltz, flankerade av svenska talanger som Alexander Skarsgård och Fares Fares.

Så går ridån upp och visar – Charlie Chaplin. Det en gång så kontroversiella talet ur ”Diktatorn”:

”Jag vill inte vara kejsare. Jag vill hjälpa alla. Vi vill hjälpa varandra. Ty människan är sådan.”

Annons
X

Vi är i Berlin 2015 och Chaplins tal från 1940 har blivit kontroversiellt igen.

Därför blir lördagens filmgala också den mest politiska sedan Europeiska filmakademin grundades 1988. Jag räknar till tre minuter innan Paris nämns. Tio minuter: Syrien. Halvtid: ”Vi är alla européer!”. Akademins ordförande, den polska regissören Agnieszka Holland, talar om diktaturens mörker. Applåderna exploderar.

Desto bistrare då att ingen tävlande spelfilm har Chaplins eller Hollands tydlighet. För EFA speglar Europa på många sätt. Ett av målen när akademin grundades var en stark filmdistribution mellan länderna. Vi skulle förstå varandra bättre!

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den föreställningen är långt borta: liksom tjecker inte fattar ett dyft av svenskars omvärldspolitik (och vice versa), så domineras ländernas biografer av inhemska och amerikanska blockbusters medan europeisk film är osynlig.

    Därför är det inte förvånande att de modigaste filmerna – som svenska-polska ”Efterskalv” och ungerska ”Son of Saul” – saknas här. Eller att den italienske regissören Paolo Sorrentino liksom för två år sedan vandrar hem med priset för årets bästa film.

    Hans ”Youth” (med svensk biopremiär den 22 januari) är förvisso allt annat än ungdomlig. Men är det något den europeiska filmens tillskyndare älskar mer än statliga filmstöd, så är det föreställningen om att åldrande manliga auteurer utgör en bastion mot Hollywood (uttalas med avsmak).

    **Det gäller i ännu högre **grad den andre tungt nominerade mannen denna kväll, Roy Andersson. ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” är likt ”Youth” en melankolisk film om ålderdom. Huvudpersonerna kan läsas som skröpliga nationer som ser sin ungdoms solidariska fraser försvinna i horisonten.

    Att Andersson vann pris för bästa komedi gladde honom. Man har missförstått ”Duvan” i Sverige! utropade regissören. Jag tror att vi har tolkat filmen helt rätt: Andersson vill ha bett i sin kritik, men jämfört med huggtänderna hos en Europaskildrare som Houellebecq är hans vampyrtänder skämtartiklar.

    Domen över dagens europeiska film med sina grandiosa pretentioner kommer att bli hård: vi lever i en fri demokratisk tid med statliga kulturstöd. Men inte en enda film levererar klipp som likt ”Diktatorn” kan spelas på en gala om 75 år och säga: ”Vi trodde på något”.

    Nej, vi hade fullt upp med att begråta oss själva. Och våra filmer var precis som Europas flyktingpolitik – till intet annat än stora ord förpliktigande.

    Annons
    Annons
    X

    Roy Andersson tog emot pris på Europeiska filmgalan i Berlin i helgen.

    Foto: Clemens Bilan/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X