Annons

Mustafa Can: ”Hur länge varar vår medkänsla?”

Mahmoud 5 år i spillrorna av sitt hus i Kobane.
Mahmoud 5 år i spillrorna av sitt hus i Kobane. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Flyktingen är längre inte en formlös flyende massa. Flyktingen har nu fått ett namn. Ett ansikte. En historia.
Men hur långt sträcker sig vår medkänsla? Begråter vi egentligen något mer än vårt eget öde, frågar sig Mustafa Can.

Uppdaterad
Publicerad

Han ligger där med sitt runda ansikte mot sanden medan Medelhavets vågor sköljer över honom.

Varje gång jag ser bilden på treårige Alan Kurdi ser jag andra bilder i mitt inre. På andra barn från Kobane. Som den lille pojken som i vintras var omsluten av den täta dimman som hade lagt sig som ett lock över det platta landskapet. Han som i duggregnet satt på huk vid en lerpöl i flyktinglägret i Suruc i Turkiska Kurdistan till synes oberörd av mullret från fronten några kilometer söderut. Iförd ljusgrå pyjamas och en Spidermantröja. På fötterna strumpor, men inga skor. I vänster hand hade pojken en liten pinne, i den högra en rostig, platt metallbit och ett stycke grönt plast.

"Vad gör du", frågade jag.

Annons

– Jag bygger en båt, svarade han utan att titta upp.

Varför en båt?

– För att segla… Jag har sett havet – jag såg det på tv. Det är mycket vatten där.

Var ska du segla?

– Jättelångt bort. Ända bort till ett ställe där de har en riktig fotbollsplan.

Var är han nu, pojken som av sina föräldrar hade hört att de måste bort, att de skulle färdas över havet? Är han också en av de barnkroppar som sköljts upp på land?

Och Mahmoud, 5 år, som jag träffade i Kobane i våras. Han som tillsammans med sin mor, två syskon, farfar Ahmed och farmor Hedule hade återvänt till staden efter att IS hade körts bort och som nu bodde i en ruinhög.

Om kvällarna satt han i farmors knä vid elden och hörde henne berätta om hur lycklig hon var att de hade fått komma hem, trots att staden inte var annat än raserade odefinierbara husrester, grus- och stenhögar, lager av krossade cementblock, och svedda avskrap av möbler, kläder och husgeråd.

Men nu är farmor död, mördad av självmordspatrullen av IS-soldater som stormade Kobane i juni, och farfar vill inte längre vara kvar i staden. Han vill fly med barnbarnen. Till samma land som Alan och hans familj var på väg till. Sverige.

Hur mycket jag än värjer mig ser jag hur farfar klär på Mahmoud, hur han klappar om sitt barnbarn innan de stiger på gummibåten… vågorna... skriken… och sen… tystnaden – som sköljer upp på en sandstrand.

Jag ser på bilden av Alan och hör en vän säga medan han pekar på datorskärmen:

– Det är vår anständighet som ligger livlös på stranden. Men…

Han tittar upp från skärmen och fortsätter:

– Men… alla som engagerar sig nu – tänk vilken medmänsklig triumf.

”Medmänsklig triumf”… Insamlingar anordnas, mediekampanjer och manifestationer lanseras, upprop skrivs på, aktionen ”Welcome refugees” sprider sig över Europa, samma dag som fotografiet på Alan sprids över världen gör Radiohjälpen en rekordinsamling.

**Jag ser bilder ** på medmänniskor som tar sin frukt för att dela ut på tågstationen i Budapest, som på plats försöker lindra umbäranden och ge barnen gosedjur.

Flyktingar från Kobane vid gränsen mellan Turkiet och Syrien.
Flyktingar från Kobane vid gränsen mellan Turkiet och Syrien. Foto: Bezav Mahmod

Samveten tyngs, plånböcker och hjärtan öppnas men frågan är vad som kommer sen. När bilden på Alan lagrats långt därinne och blivit ännu en ikonbild. Hur länge varar den allmänna medkänslan?
Hur långt räcker galor, manifestationer och vackra tal utan en politik med moral där människans värdighet aldrig får växla med ögonblicken?
En moral som inte är konjunkturkänslig. Bortom ideologi och vänster eller höger. Bortom ”volymer” eller hur mycket flyktingarna ”får kosta” eller att de är en säker samhällsekonomisk investering med hög avkastning på lång sikt.

Även om viljan att göra gott är utbredd är kanske rädslan över att förlora det vi har större. Hur skulle vi reagera om var och en av oss skulle få mindre välfärd för att vi tar emot mångdubbelt fler människor på flykt? Hur mycket av vår egen bekvämlighet är vi beredda att offra och hur länge?

Att vara skild från sitt förflutna innebär att för evigt vara förbunden med det.

Jag läser om flyktingkrisen på nätet och möts flera gånger av uttrycket ”Drömmen om Europa”.
Våra länder, som föremålet för de syriska flyktingarnas största begär efter lugn, efter frihet. Mer sällan får vi höra, läsa om den större drömmen som är lagrad mellan de flesta flyktingarnas revben: den att kunna återvända hem.

Flyktingarna drömmer inte främst västerut eller norrut, deras drömmar rör sig i riktning söderut. Till olivlundarna, vetefälten, och silverpopplarna, till skolorna, lekplatserna, caféerna, köken, sovrummen, gatorna och arbetsplatserna. Det är där deras viktigaste ögonblick i livet har ägt rum. I lägren, bland brända sophögar, öppna avloppsdiken och den sura doften av avföring och fukt, drömmer de om vanlighet. Om att förbli sig själva. De tänker på hur mycket av dem som blivit kvar. Tänker att flykten berövar människan hennes värdighet.

Att vara skild från sitt förflutna innebär att för evigt vara förbunden med det. Herta Müller skriver i romanen ”Hjärtdjur”:

_”Om man lämnar sitt land bär man det alltid med sig i sitt ansikte.” _

Flyktens livsform har ett alldeles eget språk. Utsatthetens språk. Att flyta omkring i ett mellanrum där människan inte är alltings mått.

Medan de tar sig över havet på otjänliga fartyg, medan de korsar taggtråd under natten, eller gömmer sig i lastutrymmen eller slår läger på en gata, en park eller en tågstation i Budapest eller Kos är det hemmet de saknar. Hemmet de minns. Men vad de än minns av ljud, dofter, smaker, lekar, fester och gator och husnummer är det en ohjälpligt förlorad värld de frambesvärjer.

Kobane i ruiner efter striderna.
Kobane i ruiner efter striderna. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Deras största dröm kommer aldrig att vara Skara, Flen eller Hallsberg.

Jag återvänder till bilden på Alan vid vattenbrynet. Där han ligger i en röd t-shirt, långa, svarta shorts och svarta sneakers med kardborreband i fötter utan strumpor. Ansiktet mot sanden. Stilla.

Som om han sover. Som om han skulle sträcka på sig bara någon lägger sin hand på hans axel.
Flyktingen är längre inte en formlös flyende massa som korsar tågspår, hon är inte bara ett smutsigt barn med trasiga kläder, en desperat gråtande kvinna som motas bort av gränspolisen, en gammal man som bärs på ryggen av sina barn. Flyktingen har nu fått ett namn. Ett ansikte. En historia. Och har fått Europa och den allmänna medkänslan att vakna till.

För det är våra egna döttrar och söner, syskon eller syskonbarn vi ser i honom. Det är egentligen vårt eget öde vi begråter.

Men tänk om barnet som så stilla ligger med ansiktet mot sanden hade varit – svart…

Annons
Annons

Flyktingar från Kobane vid gränsen mellan Turkiet och Syrien.

Foto: Bezav Mahmod Bild 1 av 2

Kobane i ruiner efter striderna.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons
Annons