Vapenlobbyns argument bortom sans och förnuft

Under strecket
Publicerad
Annons

kommentar | USA
Efter massakern 1999 i Columbine High School växte den amerikanska allmänhetens motstånd mot den släpphänta vapenlagstiftningen och i dag vill en majoritet ha en skärpt lagstiftning. Men denna önskan har inte fått genomslag i kongressen. Många av dess ledamöter följer inte det som i en demokrati vore det naturliga - sina uppdragsgivares uppfattning. I stället röstar de så som deras pekuniära bidragsgivare The National Rifle Association (NRA), en av de mäktigaste och mest framgångsrika lobbyorganisationerna i USA, önskar.
Under intryck av en växande opinion, och då vägen via lagstiftarna har varit stängd, har flera städer valt en mycket amerikansk åtgärd för att i praktiken omöjliggöra icke önskvärd verksamhet genom att se till att den får bära sina verkliga kostnader och ibland lite till: skadeståndstalan i domstol. Med växlande framgång har städer fört talan i olika federala distriktsdomstolar mot vapentillverkare och yrkat ersättning för alla kostnader som är förenade med vapnen, såsom
vård av skottskadade och sociala insatser för mördades och handikappades familjer. Ännu har inget mål avgjorts i högsta instans.

Annons

I artikel 2 i den amerikanska konstitutionens rättighetskatalog, Bill of Rights, regleras rätten att bära vapen. Artikeln lyder i sin helhet: "A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed." Av vapenlobbyn har stadgandet uppfattats - och uppfattas - som en generell rätt för varje medborgare att fritt inneha vapen. Denna uppfattning delades inte av president Roosevelt och hans regering, som drev tolkningsfrågan till högsta domstolen i fallet US vs Miller. Då målet avgjordes 1939 förklarade domstolen att avsikten med andra artikeln inte var att medborgare skulle ha en individuell rätt att fritt beväpna sig. Syftet var att garantera en ändamålsenligt och effektivt utrustad milis. Att det i dag över huvud taget finns en vapenkontroll i USA - även om den efter svenska förhållanden
framstår som ett skämt - är en följd av 1939 års beslut.
Vapenlobbyns tolkning av artikeln är ogrundad av flera skäl. Kontextuellt har stadgandet sin bakgrund i det sena 1700-talets diskussion om USA skulle ha en stående, reguljär armé eller en milis, närmast ett slags hemvärn. Slutligen valde man att inte ha en stående armé. I syfte att markera att milisen är en offentligrättslig institution slås det i konstitutionens första artikel fast att den i viktiga hänseenden lyder under kongressen och i vissa rutinärenden under respektive delstat. Språkligt sett talar inget för att det skulle vara en individuell rättighet. Dels är "the people" ett kollektivt substantiv - det är alltså en rättighet som kollektivet har, inte dess beståndsdelar, individerna - dels används lokutionen "to keep and bear Arms", vilken vid stadgandets tillkomst var rent militär.

Annons
Annons
Annons