Annons
X
Annons
X

Vapen formar inte demokrati

USA har med kriget i Irak och i kampen mot terrorismen rubbat förtroendet för folkrätten och skadat arbetet för rättsstaten och demokratin. Sverige och EU bör forma radikala metoder för rättsstatens upprustning, skriver FN:s förre rättschef Hans Corell.

Sverige har en ny regering. I regeringsförklaringen framhålls att utrikespolitiken ska förena engagemanget för internationellt samarbete med en tydlig röst för demokrati och mänskliga rättigheter och att Sverige bättre ska bidra till frihet, säkerhet, demokrati, välstånd och hållbar utveckling i världen.

Folkrätt och mänskliga rättigheter ska vara hörnstenar i svensk utrikespolitik. Arbetet för demokrati ska prioriteras.

Sverige ska vara en pådrivande kraft i EU och det starka stödet för FN ska fortsätta. Det svenska biståndet ska ligga kvar på en hög nivå och kombineras med en samlad politik för global utveckling.
Mot denna bakgrund är det viktigt att peka på det nära samband som finns mellan arbetet för demokratin och rättsstaten, förutsättningarna för internationell fred och säkerhet samt biståndets inriktning.

Annons
X

Detta samband kan illustreras med utgångspunkt i en annan passus i regeringsförklaringen, nämligen att Sverige bör verka för att den transatlantiska länken stärks.
Betydelsen av goda transatlantiska förbindelser kan inte nog understrykas. Men frågan är på vilka villkor denna länk ska stärkas.
Den nuvarande administrationen i USA har intagit en negativ
attityd till multilaterala lösningar och har bitvis vänt FN ryggen.

I strid mot FN-stadgans regler om kollektiv säkerhet har USA agerat på egen hand när det passat. Det mest påtagliga exemplet är angreppet på Irak i mars 2003.

Ingen kan försvara Saddam Husseins regim. Men just på grund av dess förakt för demokrati och folkrätt var det viktigt att säkerhetsrådets medlemmar noga följde FN-stadgans regler när man behandlade situationen i Irak.
Vid tiden för det väpnade angreppet stod det alldeles klart att säkerhetsrådet inte sanktionerat det. Och självförsvar var det definitivt inte.

****olagligt och därmed oförenligt med ett rättsstatligt agerande på det internationella planet.

En annan företeelse som medfört synnerligen allvarliga konsekvenser för arbetet att stärka rättsstaten nationellt och internationellt är USA:s ”krig” mot terrorismen.
Man kan inte föra krig mot en företeelse. Detta nyspråk har skapat rättslig förvirring och har medfört att grundläggande rättigheter trampats under fötterna.

Guantánamo är en skamfläck på stjärnbaneret. Den lagstiftning som just antagits för att tillgodose den amerikanska Högsta domstolens kritik mot de tidigare militärkommissionerna lär enligt amerikanska experter inte uppfylla de krav som måste ställas i en rättsstat.
Det är därför av största vikt att Sverige verkar för att EU gör en klar och kraftfull markering om att goda förbindelser över Atlanten förutsätter att den amerikanska administrationen ändrar attityd.
FN-stadgan, andra grundläggande regler i folkrätten, särskilt reglerna om mänskliga rättigheter, måste respekteras av alla – också de starka och mäktiga.

Men varför denna kritik mot USA när det finns så många andra som flagrant bryter mot folkrätten? Därför att USA – världens mäktigaste stat, som också vill kalla sig en demokrati och en rättstat – har uppträtt på ett sätt som rubbar trovärdigheten i arbetet för demokratin och rättsstaten, alltså det som Sveriges regering särskilt lyft fram i sin förklaring.

Vad har då detta< med biståndets inriktning att göra? förklaringen kan sökas i regeringsdeklarationens ord: ”hoten från den internationella terrorismen, den växande organiserade brottsligheten, spridningen av massförstörelsevapen, söndrande stater samt nationella konflikter kan bara mötas genom ett starkare internationellt samarbete.”
så är det. men frågan är i vilken ända man ska börja.

undersöker man närmare vad som orsakar de nämnda hoten, finner man alltid en och samma sak: demokratin och rättsstaten saknas.

För närvarande är FN och andra aktörer mestadels tvingade att hantera problemens symtom; fredsbevarande operationer har blivit den vanliga metoden. Detta blir i längden ohållbart. Mot denna bakgrund bör nya strategier utvecklas. Större uppmärksamhet måste ägnas åt problemens orsaker. Och det är här som biståndets inriktning kommer i förgrunden.

I princip krävs fyra element för att skapa en modern rättsstat: (1) demokrati, (2) en godtagbar lagstiftning, (3) institutioner – förvaltningsmyndigheter och domstolar – för att tillämpa lagstiftningen och (4) personer med den utbildning och integritet som fordras för att de nämnda institutionerna ska fungera.
Det är uppenbart att allt detta inte kan åstadkommas i en handvändning. I många länder kommer det att ta tid innan demokratin växer fram; den kan inte tvingas fram med vapenmakt.
För att få till stånd de övriga elementen måste man gå till väga med beslutsamhet och enligt en väl strukturerad plan. Inte minst viktigt är att få fram en omutlig domar- och tjänstemannakår.

Staterna bör därför i biståndsverksamheten av strategiska skäl prioritera rättsområdet. Om den rättsliga miljön förbättras, vågar sig nämligen enskilda intressen – inhemska som utländska – in på marknaden. En annan effekt blir att möjligheter till ökad handel öppnar sig. Allt detta måste till för att ett land ska nå en rimlig utvecklingsnivå. Ett sådant lyft kan aldrig åstadkommas med biståndsmedel.

Många kan bistå på rättsområdet. FN och Världsbanken har program för rättsligt tekniskt bistånd. Men enskilda stater, däribland Sverige, bör prioritera det rättsliga biståndet i ännu högre grad.

**** EU ta upp frågan om biståndets prioritering till en djupgående diskussion. Men diskussionen bör inte begränsas till biståndsområdet – den bör också föras i ett bredare perspektiv.
Bland annat bör man jämföra kostnadseffektiviteten mellan investeringar på rättsområdet och investeringar på försvarsområdet. Analysen bör alltså göras ur säkerhetspolitisk synvinkel. Kan en upprustning på rättsområdet rent av leda till nedrustning på vapenområdet? Kanske stilleståndet i nedrustningsförhandlingarna kan brytas?

I arbetet för upprustning på rättsområdet bör nya och radikala metoder prövas. Ett steg i den riktningen är att göra en systematisk analys av världens länder i ett rättsstatligt perspektiv.

Med denna analys som grund blir det möjligt för enskilda stater (och alltså inte bara för utvecklingsländer) att avgöra på vilket område man är i störst behov av bistånd och vilka prioriteringar man vill göra.
Den transatlantiska länken måste smidas stark. Världens ledande demokratier måste tillsammans och med trovärdighet föra fram sitt budskap om demokratin och rättsstaten.

Men om man inte lever som man lär, kommer andra länder att hysa tvivel om avsikten. Då undergrävs arbetet för att trygga internationell fred och säkerhet och för att lösa alla de andra viktiga frågor som
regeringen nämner i sin deklaration.

Hans Corell
ambassadör, biträdande
generalsekreterare för
rättsliga frågor och FN:s
rättschef 1994–2004

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X