Annons
X
Annons
X

Per Gudmundson: Vänstern har ännu inte sett gorillan bakom Tårtan

I ett berömt psykologiskt experiment visas en filmsnutt, varvid åskådarna får i uppdrag att räkna antalet passningar som spelarna i ett basketlag hinner med. Efteråt får åskådarna inte bara frågan om mängden passningar, utan även om något annat märkligt har förekommit i filmen. Snutten visas igen, och till betraktarnas förvåning vandrar nu en man med gorilladräkt rakt igenom basketscenen. Experimentet visar hur hjärnan, mycket aktivt, gallrar bort även rent sensationell information. Det är helt normalt att missa gorillan.

I sin memoar
Tårtan, 70-talet och jag (Orosdi-Back), om tiden kring den anarkistiska barntvserien, beskriver Carl Johan De Geer något liknande. Det var han som spelade gorillan i bageriet, och under inspelningarna på Hornsgatspuckeln hände det att han vandrade runt i kvarteret i apkostym. ”Ingen höjde ett ögonbryn”.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Carl Johan De Geer har i drygt fyra decennier varit en av landets bästa berättare, nästan oavsett vilket medium han valt att uttrycka sig i. Han trollbinder lika skickligt som formgivare, föreläsare, fotograf, författare eller filmare. Hans låt
    I miljonärskvarteren med Blå tåget från 1972 tillhör proggtidens mästerverk. Hans stillbildsdokumentär från år 2000,
    Jag minns Lena Svedberg, obeskrivligt tajt klippt av Gudibrallans Mikael Katzeff, kan få en vuxen man att börja gråta på sex minuter blankt. Lägg därtill textilier för 10-gruppen, Doktor Krall (1974), humoristiska genreexperiment både inom film och litteratur, scenografin för Lukas Moodyssons
    Tillsammans (2000), samt medverkan i
    På spåret så framgår bilden en närmast folkkär adelsman. Som en Ian Wachtmeister för kulturintresserade.

    Annons
    X

    ”En serie som Tårtan kan aldrig mer göras”, skriver De Geer vemodigt om sitt och vapendragaren Håkan Alexanderssons barnprogram, och tar det socialistpräglade 1970-talet i försvar, som en tid då ”vänsterns rättviseideal” gjorde alternativkultur möjlig.

    Detta påstående står dock i viss konflikt till anekdoterna i boken. ”En producent på TV2:s barnredaktion”, berättar De Geer, ”ansåg att serien inte borde sändas, fast den var färdig och betald. Den borde låsas in i ett skåp och nyckeln kastas.”

    Betalningen från Sveriges Radio ”gjorde oss så fattiga att kronofogden låg efter oss i många år, i Alexanderssons fall till hans död”. ”Vi var bojkottade av televisionen i åtta år”. ”De andra filmerna och tv-serierna lyckades vi finansiera med en opportunistisk taktik: vi skrev synopsis till filmer som vi trodde att någon ville ha. Sedan gjorde vi helt andra filmer, ofta baserade på idéer som dök upp på morgonen den första inspelningsdagen.”

    För alla utom möjligen De Geer själv framgår det tydligt att han har skapat sin konst
    trots systemet, och inte tack vare det. Om den socialistiska kulturpolitik han förespråkar verkligen hade fungerat skulle resurser inte ha varit något problem.

    Men det är individens obändiga kraft som skapar. Konsten kan inte centralplaneras. Mer egensinnig och alternativ kultur får man bäst av en mångfald finansiärer, av köpstark publik, av den tekniska utveckling som kommer av tillväxten – kort sagt av den fria marknaden. Idag kan såväl barn som skapande genier rentav göra film på mobiltelefonen!

    Om och om igen har samma klipp visats. Vänstern ser fortfarande inte gorillan.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X