Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Se blomman Vänskapen växte till god litteratur

FÄLTBOTANIK. Kerstin Ekmans och Gunnar Erikssons bok om deras botaniska utflykter är litteratur- och lärdomshistoria i det lilla formatet. Den som känner landskapets glosor går genom livet som i en berättelse, skriver Fredrik Sjöberg som också har läst ”Upplands flora”.

(uppdaterad)

Se blomman

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
304 s. Albert Bonniers Förlag

Även recension av Lena Jonsell (red): Upplands flora. 895 s. SBF-förlaget

När den före detta gruvfogden och amatörbotanisten Uno Gezelius låg för döden på ett sjukhem utanför Falun, i början av 1960- talet, lämnade han sitt allra sista bidrag till kännedomen om Dalarnas flora. Det där, sa han och pekade på en violett blomma i buketten som de rara biträdena hade ställt på hans nattygsbord, det är skuggnäva.

Geranium pyrenaicum. Tidigare okänd från trakten.

Den gamle mannen som satte sin sista prick på utbredningskartan var Gunnar Erikssons botaniske läromästare. En trollkarl som kunde allt. Pojken lyssnade och sög i sig, och nu efter många år dyker minnena upp i boken ”Se blomman”, skriven tillsammans med Kerstin Ekman, också hon amatörbotanist.

Annons
X

Det var på tåget mellan Paris och Frankfurt jag läste historien om Gezelius, och jag föll närapå i gråt, för jag mindes min egen guru, den store botanisten Olle Strohl. Han hade inte långt kvar när vi sågs i en sjuksal i fjol, men log ändå ett matt leende när allt vi funnit ihop genom åren kom på tal. Ljungsnärja, ryl och fältgentiana. Rödsyssla, korndådra; minnen.

Så låt oss tala om vänskap, för det är vad ”Se blomman” innerst handlar om. En anspråkslös bok, men innerligt charmerande just för att båda dess författare står så stadigt i den tradition av lika delar lärdom och kärlek till ämnet, ur vilken vänskap kan växa till god litteratur.

Ekman och Eriksson träffades för några år sedan på Heidenstams Övralid, och kände genast igen sig i varandras intresse sedan barnsben för fältbotanik. Plötsligt fann de sig böjda över ett bestånd av skogsbingel.
Mercurialis perennis; de talade samma språk, och gick båda lätt framåtlutade genom skogen, liksom nosande, sökande.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vänskapen var därmed etablerad. De började träffas på givande växtlokaler i Roslagen och vid Mälaren, och ur dessa exkursioner och samtal växte vartefter en bok i den ursvenska genre som bågnar av botaniska utflykter. Elias Fries och Linné själv stegade upp reviret, och sedan dess har oräkneliga författare följt samma spår.

    Här berättas om blommor, om särdeles minnesvärda fynd i markerna. Eriksson är den drivne samlaren, som på pojkars vis kan redogöra för sina samtliga sju arter låsbräken i släktet
    Botry
    chium, medan Ekman vägleds av en varmare syn på saken, mindre tävlingsinriktad. När han jagar det sägenomspunna dvärggräset (utan framgång) tycks hon le överseende, som flickor gör.

    Botaniken är annars en av de få discipliner där män och kvinnor sedan länge har opererat under någorlunda likartade villkor. När Sten Selander vandrar i Wahlenbergs fortspår genom Padjelantas skyar av mygg, bryter Vivi Täckholm ny mark i faraonernas land; det finns fler exempel, och bokens persongalleri växer sålunda lika frodigt som vårbrodd och gatkamomill.

    Den botaniska utflykten handlar ju om så mycket mer än bara blommor. Litteratur- och lärdomshistoria hör till dess grundelement, bland annat just för att vänskapen botanister emellan ofta når över generationer. När Kerstin Ekman skriver om den tragiske floraförfattaren C F Nyman (1820–1893), är det som för att rädda en vän i nöd.

    Många botanister passerar revy, och många författare. Från Goethe och Rousseau vindlar sig spåren framåt. Hagtornens betydelse för Proust utreds i korthet, liksom rosorna hos Dan Andersson, och luktviolerna på Öland när Stagnelius var barn. Harry förstås, och den botaniskt kunnige Karlfeldt, vars nattglim doftar i skymningen, alltmedan Ekman och Eriksson stövlar omkring på ständigt nya äventyr i skog och mark.

    Naturhistoria, medryckande och inspirerande från början till slut, därtill på något vis trösterik. Jag läste boken på resa, som sagt, på tåg och flygplatser, men också i Jardin des Plantes och Berlin Botanischer Garten. Jag hamnar alltid där, i de botaniska trädgårdarna, som skänker lugn i stormen, men framför allt för att jag kan språket, blommornas namn, bättre än franska och tyska.

    Ekman och Eriksson skriver: ”Och kanske man måste börja där på ytan, ringa in kaos med namn. Det här är mor, det här är bror, detta är en häst, detta en maskros. Det är inte mycket vi hinner på ett jordeliv, men vi måste hålla reda på så mycket natur att det uppstår en förtrogenhet. Den får kanske stanna på ytan, men även ytan är undersam.”

    Detta har sagts många gånger, men tål att upprepas. Den som känner blommornas namn, dessa landskapets glosor, går genom livet som i en berättelse, utan slut.

    Och eftersom våren står för dörren bör också ännu en just utgiven bok nämnas. Det är ”Upplands flora”, redigerad av Lena Jonsell, som nu är här efter 20 års arbete. En tre kilo tung tegelsten som förtecknar landskapets alla arter med utbredningskartor, vackra bilder och allt. En i sanning herkulisk inventering utförd av ett par hundra botanister, de flesta amatörer, däribland min vän Olle Strohl. Inget man bär med sig, men hemma i hyllan är den ovärderlig.

    En omfattande inledning behandlar Upplands geologi, klimat, naturtyper och floraförändringar. Också dess botanister alltsedan Johannes Rudbeckius dagar för 400 år sedan har fått ett eget kapitel, av Gunnar Eriksson.

    Men det är ändå kartorna som kittlar fantasin. Ty den som har ögonen med sig, och lärt sina glosor väl, får förr eller senare erfara glädjen att sätta dit en egen prick. Det är livet.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X