Annons

Erika Vallin:Vänskapen som satte Woolfs språk i gungning

Virginia Woolfs roman ”Orlando” kan läsas som ett kärleksbrev – dock inte utan nålstick – till Vita Sackville-West, med vilken hon hade en lidelsefull förbindelse. Men deras vänskap satte även djupare spår i Woolfs skrivande, som alltsedan dess kom att präglas av en påtalig kroppslighet.

Under strecket
Publicerad

Vita Sackville-West (Gemma Arterton) och Virginia Woolf (Elizabeth Debicki) i filmen ”Vita & Virginia” (2018).  

Foto: Foto: Orlando/Blinder Films Bild 1 av 2

Virginia Woolf och Vita Sackville-West.

Bild 2 av 2

Vita Sackville-West (Gemma Arterton) och Virginia Woolf (Elizabeth Debicki) i filmen ”Vita & Virginia” (2018).  

Foto: Foto: Orlando/Blinder Films Bild 1 av 1
Vita Sackville-West (Gemma Arterton) och Virginia Woolf (Elizabeth Debicki) i filmen ”Vita & Virginia” (2018).  
Vita Sackville-West (Gemma Arterton) och Virginia Woolf (Elizabeth Debicki) i filmen ”Vita & Virginia” (2018).   Foto: Foto: Orlando/Blinder Films

”Om livet tillåter det”, skriver Virginia Woolf i en dagboksanteckning. Det är i september 1924, äppelträden utanför skjulet vid Monk’s House skiftar långsamt färg och hon har lämnat Clarissa, mer känd som ”Mrs Dalloway”, på trappsteget i väntan på romanens allra sista rader, ett avbrott i skrivandet orsakat av ”ett slags vänskap”. Ty där var hon: Vita Sackville-West. Ljuvlig och brutal, ”en övermogen druva med manligt sunt förnuft”, ett fartyg med alla segel hissade som stormade in och klöv vattenytan i Virginia Woolfs liv.

De möttes i brytningen mellan det viktorianska och moderna. Londons kultur- och litteraturkretsar självförverkligade sig genom bildning, skapande och sex. Staden blev en tummelplats där dimmorna slöt sig kring traditionella värderingar, könstillhörighet och sexualitet. Farliga förbindelser spirade ur en spektakulär vänskaps­ideologi som bände isär det konventionella äktenskapet. ”En lidelsefull, aktningsvärd förbindelse”, skriver Virginia i dagboken om Vita, ”oskyldig (själsligen) och blott till gagn tror jag; rätt så trist för Leonard [maken], men inte så pass att det bekymrar honom. Sanningen är den att man har utrymme för många förhållanden.”

Annons
Annons

Virginia Woolf var gift, författare och andlig; Vita Sackville-West var gift, författare och adlig. Deras romantiska vänskap blev ett symmetribrott präglat av ömhet och omtanke men också av svartsjuka och rivalitet. Vita, aristokratisk debonair från godset Knole, geniförklarade sin nya briljanta kompis, ömsom uppeldad, ömsom modfälld av hennes själsliga överlägsenhet. Virginia, överintellektuell snobb från Londons progressiva litteraturelit, skrev om Vita i dagboken: ”att hon kort sagt är (vad jag aldrig varit) en riktig kvinna.”

”Och därför ger jag henne gärna till kamrat / En djävul som skall driva på och fäkta.” Citatet ur Goethes ”Faust” är mottot för den första boken i Elena Ferrantes serie om barndomsvännerna Elenas och Lilas liv. Redan i prologen sätter sig Elena i ren ilska vid datorn för att i detalj skildra deras uppväxt och vänskap för att ”se vem som vinner den här gången”. Lika intensiv och krånglig var relationen mellan Vita och Virginia. Och precis som Elena i ”Min fantastiska väninna” satte sig Virginia ner och började skriva. En balansgång mellan sanning och dikt, mellan hopp och förtvivlan, där regnet faller våldsamt, eller inte alls: ”En biografi som börjar år 1500 och fortsätter fram till våra dagar, med titeln Orlando: Vita; bara med byte från det ena könet till det andra.”

Enligt filosofen Roland Barthes finns inget välvilligt i det skrivna utan snarare något skräckinjagande: att tillägna någon en bok är ett sätt att hävda makt. Och medan Vita inledde den ena kärleksaffären efter den andra, genomborrade Virginia henne med sin penna, förvandlade henne till en astralkropp i päls och smaragder, och dedicerade den överdådiga fantasin: Till V. Sackville-West.

Annons
Annons

Virginia Woolf och Vita Sackville-West.

Bild 1 av 1

Det är svårt att tänka sig ett mer hänförande kärleksbrev, skriver Sara Stridsberg i förordet till den senaste svenska utgåvan av ”Orlando” (2012). Och visst är det hänförande, en nyckfull kurragömmalek med sexualitet och skrivprocess, men inte utan nålstick. Som i förbifarten radas Orlandos yngre älskarinnor upp ”Doris, eller Chloris, Delior och Dianor – ogräs hade alltid fascinerat honom”. Hon återkommer ständigt till hur klumpig och trögtänkt Orlando är. Hon gestaltar, eller ler åt, Orlandos storslagna dröm – att någon gång bli en erkänd författare – och innersta rädsla – att hennes poesi endast är pladder, det vill säga att hon inte kan skriva: ”Han skulle ge var­enda penny han äger (så farlig är bacillen) för att kunna skriva en enda liten bok och bli berömd. Och ändå kan inte allt guld i Peru köpa honom tillfredsställelsen av en enda lyckad formulering.”

Virginia Woolf  och Vita Sackville-West.
Virginia Woolf och Vita Sackville-West.

Att läsa ”Orlando” parallellt med Virginias dagböcker och deras intensiva brevväxling, som finns att läsa bland annat i ”The letters of Vita Sackville-West to Virginia Woolf” (1985), är en över tusen sidor lång lektion i att vara människa, kvinna och om kärlek. Breven sträcker sig från tidigt 20-tal till den 22 mars 1941, mitt under det pågående kriget och sex dagar innan Virginia tog sitt liv. De är ett mischmasch av begär och vemod, smicker och skäll, besvikelse och beundran, om ditt och datt från litteraturvärlden, vardagen och yrkeslivet. En regnbåge och en granitsten som skvallrar, retas, flirtar och käbblar om vem som älskar mest och vem som skriver bäst.

Annons
Annons

Virginia till Vita: ”Det är något som inte vibrerar inom dig: kanske med avsikt – för att du inte tillåter det? men jag märker det tillsammans med andra människor, precis som med mig: något reserverat, dämpat – Gud vet vad. […] Det märks när du skriver också, i förbigående sagt.”

Vita till Harold, maken: ”Förbannade kvinna, hon har satt fingret på det. Det är något som är förstummat … Något som inte vibrerar, något som inte kommer till liv … Det får allt jag gör (det vill säga skriver) lite overkligt; det ger effekten av att det är skapat från utsidan. Det är det som förstör mig som författare; förstör mig som poet. Men hur kunde Virginia upptäcka det? Jag har aldrig erkänt det för någon, knappt ens mig själv.”

Vad är kärlek? Vad är vänskap? undrar Orlando. Är jag förälskad i henne? Men vad är förälskelse? undrar Virginia. Bästa kompisar inneslutna i en tvåsamhet på gränsen till en ”vanlig” romantisk relation finns i hur många versioner som helst. Vita och Virginia var Hanna och Jessa, Elena och Lila, Anne och Diana, Blair och Serena, Bobbi och Frances. Vännens karaktärsstyrkor är ofta egenskaper som den andra tror sig sakna eller är rädd för att leva ut. Vännen blir ”den andra kvinnan”. Kanske beror det på mänsklighetens rädsla inför det mångskiftande, som för trygghetens skull tilldelas en snäv roll inom vilken man som kvinna får ta plats: moder–karriärkvinna, traditionell–äventyrlig, snygg–smart, stark–svag, hora–madonna. Kanske ingår man därför i symbios med det man själv inte är, det man längtar efter att vara, men inte kan eller vågar bli. Kanske är det bara magnetismens enkla kraft.

Annons
Annons

Virginia i dagboken: ”Jag är nervös inför sju dagar ensam med Vita, nyfiken; upphetsad, men rädd – hon kan avslöja mig, jag kan avslöja henne. Jag är mest rädd för morgnarna; och för klockan tre på eftermiddagen; och för att vilja något som Vita inte vill.”

Vita till Harold: ”Jag älskar henne, men inte b.s.ly. [bs=back-stairs]”

Harold till Vita: ”Kära nån, jag hoppas verkligen att Virginia inte skall utvecklas till ’en röra’! Det är som att röka över en bensindunk.”

Vita till Harold: ”Jag har gått i säng med henne (två gånger), men det är också allt.”

Virginia till Vita: ”Hejda, hejda! Ropade jag och tänkte genast på dig. Men vad skulle hända om jag tillät mig gå över branten? Svara mig på det. Över vilken brant? skulle du säga. En avgrund märkt V.”

Men varje historia, och förhållande, har sin vändpunkt. I början av 30-talet svalnade deras relation. Tonen i breven stramades åt och mjuknade till något lugnare och mer uppriktigt. Vita och Harold flyttade till slottet Sissinghurst, där hon skapade sin berömda trädgård. Och Virginia fortsatte att arbeta, med maken Leonard ständigt (vakande) vid sin sida. I essän ”Yrken för kvinnor” skrev hon om kvinnans och fantasins frigörelse: ”Utåt sett, vad kan vara enklare än att skriva böcker? Utåt sett, vilka hinder finns det för en kvinna som inte finns för en man? Inåt, menar jag, är förhållandet ett helt annat.”

Det egna rummet fanns. De 500 punden om året fanns. Men orden för kroppens upplevelser och lidelser saknades. 40 år före de franska feministernas teorier om ”écriture féminine” talade Virginia Woolf om kopplingen mellan kropp och skrivande, den som Orlando kände som ett besynnerligt skälvande, i ryggraden, i lårbenen, tills armarna sjöng och upprördheten så småningom koncentrerade sig i hennes händer. Texten kom till med hela hennes person: ”Nerven som kontrollerar pennan slingrar sig med varje fiber i vår varelse, tråcklar sig in i hjärtat …” 

Annons
Annons

Kanske var det den största förändringen som kom av relationen med Vita Sackville-West. När läkarna beordrade Virginia att inte skriva, ligga stilla och dricka sin mjölk, sa Vita i stället, kom, låt mig ta dig till Underlandet, in i det okända mörkret. Dualismen mellan sinne och intellekt bröts och hon tog, för ett ögonblick, tillbaka sin kropp och upplevelsen av den från depression, ätstörningar och barndomens övergrepp. 

Och när Virginia kom upp till ytan igen började hon att skriva en av 1900-talets, eller litteraturhistoriens, märkligaste och mest omtumlande romaner.  Den började med fenan som steg ur havet och slutade i en störtflod av tankar från människohjärtats innersta om vänskap, sex, kärlek och död. 

Hon skrev. Hon skrev. Hon skrev:

 

Något sker i min hjärna.

 
Nattfjärilen som skakar ut sina vingar inom mig.

 
Och mitt blod börjar svalla (temperatur 37,2).

 
Det är det här skrivandet som ger mig mina proportioner.

 

Det var ”Vågorna” som bröts mot stranden. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons