X
Annons
X
Film
Recension

Coco En film proppfull av liv och glädje – trots sitt ämne

Disneys "Coco" är ljuvlig att titta på, en film som trots sitt ämne är proppfull av glädje och liv med flera direkt bländande scener.

Foto: Pixar

Dödsriket, hur kan det tänkas se ut? I Pixars "Coco" är det en trolskt glittrande storstad med kullerstenar och linbanor, mer Disneyland än Hades, befolkad av allehanda döingar med samma drömmar och dilemman som i jordelivet. Men här finns också en central sorteringsmekanism: för att få komma in måste man fortfarande finnas på ett fotografi någonstans på jorden – man måste, kort sagt, ha en koppling till de levandes värld. Och den dag man inte har det, när ingen levande människa längre minns en, då dör man även i dödsriket.

Det kan låta mörkt för en barnfilm, men för Pixar är det här med svärta inget nytt. Mästerverket "Inside out" från 2015 handlade om en flickas sätt att hantera sorgen över en flytt; "Wall-E" från 2008 var ett stycke existentialism gestaltat av en ensam sopletarrobot; "Toy story 3" från 2010 skildrade vemod och vuxenblivande via ett gäng utsorterade leksaker. Allt har inte varit bra (here's looking at you, "Bilar 3") men Pixar har tillräckligt ofta gjort inte bara enastående filmer i allmänhet utan också visat vad just animerad film kan vara och åstadkomma: hur man genom att ta rutten via den mest hämningslösa fantastik kan landa i något så universellt att både små barn och stora vuxna kan relatera och förstå.

Foto: Pixar Bild 1 av 4

Skelettfigurerna kontrasterar den där flödande, närmast högstämda skönheten med en i alla bemärkelser fysisk komik, skriver Anna Hellsten.

Foto: Pixar Bild 2 av 4
Foto: Pixar Bild 3 av 4
Foto: Pixar Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X
Annons
X