Recension

Van der Schyff ProjectVan der Schyff Project

Under strecket
Publicerad
Annons

Dylan van der Schyff är en märklig slagverkare, inte alls splittrad trots att han uppfinner fri improviserad musik, tvärtom spelade han dansande flöden, en organism som förändrade sig. Där kunde de två andra musikerna
pröva sig fram, finna egna former utan att tappa fattningen. Cellisten Peggy Lee använde instrumentet för att driva fram det vackra, för att slå in rytmer, för att hacka sig in i trummorna. Samspelet mellan sax och cello kunde då och då få något smäktande över sig, en serie försvinnande ögonblick.
Michael Moore fick altsaxen att låta som en flöjt, en trumma, en sax. Även han gled in i trumspelet men gjorde också i sina egna långa sekvenser. Instrumenten spelar ut mot varandra, lever sig in i varandra, slåss inte utan finner en form.
Trion kommer från Vancouver i Kanada, Musikerna tillhör den skara av samspelare och utvecklare av frihet som finns spridd över Västvärlden. Då och då nästlar de sig också in i festivalerna.
Detta var oerhört bra men lyssnarna desto färre i Grünewaldsalen.
John Nugent presenterade trion. Han är själv musiker från Kanada men också medarrangör och finansiär av jazzfestivalen. Det hedrar honom att han satsar på något okänt i Sverige, något med kvalitet men med liten publik.
Van der Schyff Project spelar inget skrivet utan arbetar fram desa ögonblick. Det är som ren natur.

Erik Centerwall

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons