Annons
Recension

Vampyrernas historiaVampyrer - en törst som aldrig avtar

VAMPYRER. Folktro och vår fascination för dunkla drifter ligger bakom det seglivade litterära temat om bloddrickare. Katarina Harrison Lindberghs översikt är underhållande, men en mer djupgående analys uteblir.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Bram Stokers kusliga skapelse Dracula i romanen med samma namn från 1897 må vara den mest omtalade av alla vampyrer – och en av den västerländska litteraturens mest kända gestalter – han är varken den första eller kanske ens den litterärt mest fängslande av dem. Från Polidoris eleganta vampyr i novellen ”The Vampyre”, utgiven 1819, över Le Fanus berättelse om en kvinnlig vampyr i ”Carmilla”, från 1872, till moderna texter, exempelvis Anne Rices ”En vampyrs bekännelse”, Elizabeth Kostovas ”Historikern” och andra mera ”humana” vampyrvarianter, som i TV-serien ”True Blood”, har vampyren återkommit i olika uppenbarelseformer och anpassat sig till nya läsargenerationers förväntningar. Ett exempel på svensk innovation är de vilsna tonårstjejerna i Peter Pontikis suggestiva film ”Vampyrer” från 2008. Kanske har ingen litterär figur, med undantag för Don Juan, genomgått så många mutationer.

Vampyrberättelsernas kommersiella gångbarhet beror inte minst på deras ofta mycket dramatiska gestaltning av vår medvetna eller omedvetna fascination och rädsla för människans dunkla drifter och för den ”andre”, vilken lömskt döljer sin monstruositet och som oupptäckt vistas mitt ibland oss. Att vampyren i regel förför sina offer, dricker deras blod, överskrider gränsen mellan liv och död, kräver underkastelse och erbjuder en tillvaro bortom det prosaiskt jordiska, pekar därutöver mot sexuella och religiösa aspekter med både negativa och positiva förtecken.

Annons
Annons
Annons